Drömmen består

Fortfarande är det mänskliga lidandet i Mellanöstern stort, såväl bland israeler som bland palestinier.

Fortfarande är det långt till fred.

Ofta blir bilden av Mellanösternkonflikten förenklad. Bägge sidor driver medveten propaganda för att få världen på sin sida.

Därför är det på sin plats att påminna både om det orimliga i kollektiv bestraffning från Israels sida mot palestinierna och om den omänskliga behandling som ofta blir resultatet i den ständiga jakten på terrorister, som om arabvärldens ofrånkomliga ansvar för utvecklingen.

I samband med kriget 1948, som utbröt sedan arabiska ledare vägrat gå med på att dela landet så som FN föreslog, fördrevs eller flydde 800 000 palestinier från det som senare blev israeliskt territorium. Reaktionen blev att den stora judiska befolkningen i arabvärldens länder utsattes för systematisk förföljelse. Allt i syfte att fördriva dem, bestraffa dem. 850 000 judar tvingades från sina hem.

Som Per Jönsson påpekade i Dagens Nyheter (7/5) har de olika folkgrupperna behandlats olika. De judiska flyktingarna togs antingen emot i västerlandet eller integrerades i Israel. De palestinska flyktingarna fick sin status permanentad med stöd av FN:s särskilda organ enbart för detta syfte, UNWRA.

Och hela tiden föds nya flyktingar i lägren. Det finns i dag 4,5 miljoner palestinska flyktingar.

De arabiska grannländerna har också i stort vägrat integrera palestinierna, eftersom syftet är att de ska återvända "hem". Att man samtidigt har konfiskerat mark som tidigare medborgare av judisk härkomst har ägt visar hur enögt man agerar.

Med Osloavtalet 1993 togs det hittills största steget mot ett slut på konflikten. PLO:s erkännande av staten Israel 1988 ledde fram till att Palestinska myndigheten kunde upprättas på delar av de ockuperade områdena. Med växande korruption och missnöje växte terrororganisationen Hamas fram. Det har inte underlättat processen. 2007 blev det första år då fler palestinier dödades i interna strider än av Israel.

Flyktingfrågan, de judiska bosättningarna och Jerusalem förblir svåra knäckfrågor. Därmed är det svårt att nå fram till den självklara och enkla lösningen: två stater, sida vid sida. Trots alla år av lågintensiv krigföring och nuvarande situation med en svag israelisk regering och motsättningar mellan palestinierna måste hoppet leva om att de bägge folken någon gång i framtiden ska kunna bli goda grannar.

En grundförutsättning är dock att även arabvärlden tar ansvar. Att de palestinska flyktingarna så fort som möjligt blir medborgare i de länder de vistas i, i stället för att fortsatt användas som brickor i ett storpolitiskt spel.