Edgar Savisaar – gossen Ruda i estnisk politik

Estland var det goda skolexemplet. Kapitel efter kapitel blev avklarat i EU-läxan. När inträdesbiljetten låg inom räckhåll skulle ledarna för de politiska partierna ställa sig på rad och i takt marschera in i den västliga gemenskapen.

Men nu trampar det politiska etablissemanget i otakt. För några veckor sedan kom en chockartad överraskning. Centerpartiet med ledaren Edgar Savisaar, landets största parti och i opposition till den högerdominerade regeringskoalitionen, beslutade vid sin kongress att verka för ett nej i folkomröstningen.

Edgar Savisaar, som i dag är några och femtio år gammal, har varit yrkespolitiker hela sitt liv. Under Brezjneveran klättrade han allt högre upp i den kommunistiska hierarkin och hade Moskvas öra men blev aldrig någon testuggande fundamentalist.

Han grundade folkfronten i Estland till stöd för Gorbatjovs liberaliseringssträvanden och när rörelsen utvecklat sig till en massrörelse med krav på självständighet, klev Edgar Savisaar på det tåget. Av övertygelse – eller för att värna om sin egen politiska överlevnad får vara osagt.

Under den konstituerande perioden fram till januari 1992 var han Estlands premiärminister. Men hans popularitet dalade när han hävdade att de rysktalande invånarna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som esterna.

När oljetillförseln från Ryssland ströps under den första självständighetsvintern och esterna frös i sina bostäder, blev Savisaar direkt ansvarig och lämnade premiärministerposten.

Samtidigt hade folkfrontrörelsen, paraplyet över självständigheten, ersatts av ett relativt stabilt partisystem och kring Savisaar samlades anhängare som bildade Centerpartiet, allmänt ansett som det enda vänsterbetonade partiet i Estland.

Ganska snart växte partiet och i mitten av 1990-talet blev Savisaar inrikesminister i en flerpartiregering. Koalitionsregeringars signum är kompromissens men Savisaar intog frondörens roll genom att då och då kasta grus i regeringsmaskineriet.

En politisk skandal av stora mått seglade samtidigt upp då det kom fram att Savisaar i hemlighet hade bandat politiska motståndares samtal. Estland hade fått sitt Watergate.

Men skandalen satte inte punkt för Savisaars politikerbana även om han kom att bli alltmer isolerad. Hans brist på omdöme i avlyssningshistorien men också hans kommunistiska förflutna bidrog till utanförskapet. Relationerna till den unge Mart Laar, ledaren för det högerbetonade Pro Patriapartiet och premiärminister i omgångar, är ömsesidigt bottennoterade.

Den bristande personkemin tog sig mycket puerila uttryck härom året. I egenskap av premiärminister hade Laar tillsammans med partifränder bevistat en militärövning.

När den officiella delen var över, satte Laar upp ett fotografi av Savisaar på en måltavla och tillkännagav att alla som bommade ansågs som vän till hans livslånga fiende. Varpå skjutande med skarpladdade vapen tog vid.

Offentliga personers sysselsättningar undgår sällan massmedierna och det gjorde inte heller den här händelsen. Först kom förnekanden, därefter Laars ursäkt följt av Savisaars krav på misstroendevotum. Men därvid stannade det.

I en del kretsar är Savisaar respekterad för sin intelligens och för sin förmåga att fatta beslut. Hans fasta linje när de kvarvarande ryska trupperna skulle ut ur Estland, renderade honom erkännande i vida kretsar, men han har också visat sig oförmögen att tåla kritik inte minst från de egna leden. Hans råa manér är omvittnade och har alienerat honom från tidigare allierade.

Savisaars mjuka hållning till de etniska ryssarna i Estland tolkar motståndarna som opportunistens beräkningar om framtida politiskt stöd när och om de blir medborgare. Ett orättvist omdöme om den person i estnisk politik, som alltifrån folkfrontstiden förespråkat etnisk harmoni.

Den 14 september går esterna till folkomröstning om EU-medlemskapet. Enligt den senaste opinionsmätningen har jasidan 62 procent, men detta var före Centerpartiets ställningstagande mot EU.

Inför delegaternas omröstning på partikongressen vädjade Savisaar om en medelväg, varken ja eller nej till EU, bara en maning att gå till vallokalerna och rösta efter personlig övertygelse.

Men han avslöjade samtidigt sin egen EU-skepticism när han antydde att Europeiska unionen påminde om Sovjetunionen, en av många populistiska rallarsvingar han delat ut under årens lopp.

Med knapp marginal röstade delegaterna för ett nej till EU varpå den maktfullkomliga partiledaren omedelbart bytte ut de två vice ordförandena, starka profiler i Centerpartiet och jasägare.

Men nu blev det också fritt fram att avslöja alla missförhållanden som rått inom partiet under en lång tid.

Det återstår att se om Savisaars nejlinje får den starka opinionen för ett EU-medlemskap att krympa eller om det enda bestående resultatet från Centerpartiets kongress blir ett alltmer sargat parti och en än mer isolerad ledare.

Birgitta Södervall