Elitserien, nästa?

Kristianstadspolitikerna spelar i en division för sig – och det är inte i den högsta. Visst, det är en generalisering och sådana är alltid orättvisa. Men mot bakgrund av hanteringen av arenaprojektet sett i skenet av den revisionsrapport från Öhrlings som Kb skrev om på onsdagen ligger omdömet onekligen nära tillhands för en majoritet av såväl majoriteten som oppositionen – precis som sportliknelsen.

Medan arenapolitikerna drömmer om att kommunen med sin storsatsning på ett idrottshus ska få ett lag i elitserien får väljarna drömma om att få kommunpolitiker som inte gör allt för att bli utvisade ur rådhuset.

Just så allvarlig är nämligen kritiken i Öhrlings rapport.

För den som har följt Kristianstadspolitiken ett tag är revisionsrapporten ingen större överraskning.

Vid återkommande tillfällen har det varit beklämmande tydligt att de kommunala bolagen saknar styrning, att de hanteras som personliga revir för av politikerna tillsatta styrelser. "Bolagen lever näst intill sina egna liv", konstaterar revisorerna. Det handlar – nu senast – om såväl Renhållningens egenmäktiga tillsättning av vd:n Michael Anefur och de fortsatta affärerna där, som om striden mellan AB Kristianstadsbyggen och C4 Teknik om bredbandshanteringen.

Kortsiktighet verkar ha varit en ledstjärna. Under de gångna mandatperioderna har socialdemokraterna styrt kommunen än hit än dit. Det har varit tillfälliga lösningar på plötsligt uppkomna problem. Och när något som skulle kunna kallas vision antogs blev det mer reklamprylar och resor än handfasta tankar kring hur "Spirit of food" skulle kunna göra kommunen attraktivare; hur företagen skulle kunna bli mer delaktiga i det omkringliggande samhället och bidra till ökad välfärd.

Det lär vänta en kommunal utvärdering av matprofilen under våren. Slutsatsen torde dock kunna levereras redan nu: det blev varken hackat eller malet.

Kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gustafson (m), tycks inse att förändring måste till. Det är bra. Mindre bra är att han så här långt snarare har fortsatt på den väg som hans företrädare Heléne Fritzon (s) följde – både till sätt och till innehåll. Han har agerat som om han vore mer mån om att de aktiva socialdemokraterna ska vara till lags med kommunstyret än att moderatväljarna ska vara det.

Det är här arenaprojektet kommer in.

På samma sätt som Öhrlings kritiserar tidigare dålig uppföljning och användandet av instrument för medborgarinflytande som ett spel för gallerierna fullföljer Gustafson en gammal s-tradition.

Arenan – projektet i sin helhet – har blivit betydligt mycket dyrare än vad någon trodde så sent som ett par månader före beslut: en halv miljard i stället för ett par hundra miljoner. Inför valet 2006 var det inget parti som ansåg att kommunen ensamt skulle bekosta en eventuell arena. Efter valet blev detta plötsligt politik för sju av nio partier, och då trots att priset på kalaset blivit så mycket högre.

I denna del har ingen politiker förklarat sitt ändrade beslut, eller varför man sa en sak före valet och en annan efter.

Men än är det förhoppningsvis inte för sent att tro på bättring i lokalpolitiken. Eller för att tala med Gustafson: Med en framtidssatsning på ett nytt rådhus finns det kanske möjlighet att locka nya, visionära och trovärdiga politiker till kommunen.

Det låter på något sätt som att börja i fel ände.