En borgerlig regering

Under den gångna veckans hektiska politiska aktivitet i Visby diskuterades frågan om en borgerlig skuggregering borde utses, för att än tydligare markera att oppositionen har ett slagkraftigt regeringsalternativ. Det skulle vara ett värdefullt komplement – kronan på verket – till ett borgerligt regeringsprogram och stärka fyrklöverns trovärdighet i valspurten om det fanns ett färdigt ministerlag som kunde ta över direkt efter valet hävdar en del. Andra menar att en tillträdande statsminister måste få frihet att sätta ihop en regering efter ett val, så att det kan tas full hänsyn till mandatfördelningen mellan de partier som ingår och de sakfrågor och personer som dominerat under valrörelsens slutskede. Ordningen med skuggregeringar fungerar bäst i de länder där majoritetsval råder och två stora partier dominerar. I ett proportionellt valsystem som vårt eget svenska är det inte säkert att det är en fördel för den – ofta splittrade – mångfald av partier som sitter i opposition att ta fram en gemensam regeringslista Det kan dessutom uppfattas som arrogant – att ta ut segern i förskott – om ministrar utnämns före valet. Argumenten mot att utnämna en skuggregering är många och lättförståeliga. Inte desto mindre är tanken på en lansering av en borgerlig regeringslista inför höstens val tilltalande. Först och främst för att det skulle markera att de borgerliga är ovanligt samspelta i årets valrörelse, särskilt om man jämför med det oerhört splittrade vänsterblocket där åsiktsskillnaderna mellan de tre partierna i många frågor är avgrundsdjupa. Men också för att de borgerliga partierna inget har att förlora. Opinionssiffrorna har visserligen så smått börjat vända till oppositionens favör, men socialdemokraternas och stödpartiernas försprång är fortfarande stort. De borgerliga partierna behöver all form av positiv spin de kan få. Kristianstadsbladet vill givetvis inte undanhålla läsarna vårt eget förslag på en borgerlig skuggregering. Den är jämnt könsfördelad och någorlunda sammansatt efter de nuvarande styrkeförhållandena mellan de fyra partierna i opinionsmätningarna. Vi har valt att tilldela det största partiet statsministerposten – det handlar alltså inte om ett lokalpatriotiskt favoriserande av Bo Lundgren – eftersom det är mest rättvist. Dessutom har vi i stort sett följt den departementsordning som råder under nuvarande regering, med undantag av att jordbruksdepartementet slopats. Jordbruksfrågorna har delats mellan näringsdepartmentet och ett nyinrättat konsumentdepartement. Det mest slående vid en genomgång av vårt förslag till ministerlista är att de borgerliga partierna har en mängd kompetenta och inspirerande ministerämnen till sitt förfogande jämfört med den nuvarande socialdemokratiska regeringen. Kontrasten blir stor mellan det sittande slitna, trötta, oinspirerande röda laget och det dynamiska persongalleriet i det blå utmanarlaget. Det räcker med att räkna upp socialdemokratiska ministrar som Björn Rosengren, Margareta Winberg, Bosse Ringholm, Mona Sahlin och Marita Ulvskog – bara för att ta några exempel – för att en borgerlig regering ska framstå som mycket attraktiv.