En fråga om kompetens
Enligt en ny undersökning som Demokratiinstitutet i Sundsvall låtit utföra är kompetens numera ett viktigare skäl att rösta på ett parti än till exempel ideologi och sakfrågor. Om det nya väljarbeteende som undersökningen presenterar visar sig bli bestående innebär det en uppseendeväckande förändring av förutsättningarna för de politiska partiernas verksamhet. Forskaren Lars Nord, som presenterade undersökningen på Dagens Nyheters debattsida på tisdagen, menar att en viktig förklaring till väljarnas nya prioriteringar är att partierna blivit alltmer lika varandra de senaste åren. När medborgarna ser minskade skillnader mellan partiernas program och upplever en allmän avideologisering av politiken reagerar de rationellt genom att i stället börja granska de enskilda partiföreträdarnas kompetens. Hela 76 procent tycker att påståendet ”Partiet har kompetenta personer som kan sköta landet politiskt” är viktigt för deras val av parti, jämfört med bara 40 procent som instämmer i att ”Partiet har en bra partiledare” påverkar deras val av parti. Det finns all anledning att glädjas över att en så stor andel av svenskarna värdesätter dugliga och kompetenta politiker. I takt med att dagens snabba ekonomiska, sociala och teknologiska förändringar skapar ett alltmer sammansatt och komplicerat samhälle behövs det politiker som har en ordentlig allmänbildning och så pass god omvärldsorientering att de kan hantera ständigt skiftande förutsättningar och manövrera skickligt i den nya globaliserade världen. Nord varnar för att det också kan finnas negativa aspekter av en uppvärdering av duglighet och kompetens hos politiker. Utvecklingen riskerar att öka avståndet mellan toppolitiker och gräsrötter, en elitdemokrati kan uppstå. Men trenden mot ökad specialisering och högre krav på kompetens ser vi överallt annars i samhället. I företagen, i vården, i skolan. Varför skulle inte politiken beröras av kunskapssamhällets framväxt? Rikets styrelse, styrelsen av våra kommuner och beslutsfattandet i våra regioner och landsting bör skötas av personer som har kunskaper över genomsnittet då konsekvenserna av politiska beslut berör oss alla. Det finns dock starka skäl att misstro resultatet av Demokratiinstitutets undersökning. För hur hänger allmänhetens påstått stora uppskattning av kompetens och duglighet hos politiker samman med kristdemokraternas och centerpartiets goda opinionssiffror? Maud Olofsson och Alf Svensson är visserligen båda hedervärda politiker med stor integritet, men de är kanske inte precis de politiker som mest förknippas med kompetens. Inte heller gäller det de partier de leder. Och varför är ett blåbärsparti som vänsterpartiet på kraftig frammarsch i vänsterblocket medan socialdemokraterna med sin stora kader av erkänt skickliga teknokrater ligger under det historiskt usla valresultatet 1998 i opinionsmätningarna? Kanske svaret på glappet mellan undersökningen och verkligheten ligger i hur ”kompetens” och ”duglighet” definieras av de tillfrågade. I så fall finns det stor anledning för de svenska väljarna att verkligen sätta sig ned och fundera. Vilket parti har de mest kompetenta politikerna? Om väljarna sedan agerar i enlighet med de svar de kommit fram till när det är dags att gå till vallokalen, borde det ske dramatiska förändringar i riksdagens politiska sammansättning 2002.
