En ovanligt harmonisk minister
Att vara statsråd med ansvar för migrationsfrågor har alltid varit en utmaning. Men även om situationen är radikalt annorlunda under Tobias Billström (M) är det uppenbart att både EU-valet och det svenska EU-ordförandeskapet bjuder på utmaningar så att det räcker.
När vi talas vid under hans besök i Kristianstad på måndagen lyfter Billström själv helst fram den parlamentariska situationen som förklaring till att han tycks sitta tryggare än sina företrädare. Alliansregeringen fungerar bättre politiskt. Man har en metod att arbeta med frågorna som inbjuder till såväl konstruktiv debatt som hållbara lösningar.
Så var det inte under Socialdemokraterna. I migrationspolitiken saknade – och saknar alltjämt – S stöd hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Förr ledde detta ofta till en S och M-pakt; de två stora partierna – representerande staten och kapitalet, om man så vill – fann varandra i regleringen av invandringen; den svenska modellen byggde på en betongpolitik som i första hand såg till så att utländska arbetare hölls borta från "svenska jobb".
Med en annan attityd hos M – även om man i just denna fråga ligger kvar på sin position ute till höger – har övriga borgerliga partier och MP tillsammans kunnat komma överens om välfärdsbyggande reformer, som bättre fungerande arbetskraftsinvandring. För första gången sedan 1970-talet meddelade de fem partierna i höstas att nu ska Sverige på bred front välkomna den utländska arbetskraft som vi är i så stort behov av.
S har lämnats åt sitt öde, oförmöget att anpassa sig efter en mer solidarisk och internationaliserad värld; kvar i bilden av främmande som sociala turister.
En lika viktig orsak till att Billström har det lugnare på sin post än sina företrädare är den nya instansordning i asylprocessen som infördes 2006.
Det tidigare asylprövningssystemet, med politiskt prejudicerande inflytande, inbjöd länge starka opinioner till att ta ton mot den ytterst ansvarige. Sedan Sverige övergick till en ordning med fristående domstolar och mer öppenhet i processen sitter ministern tryggare. Kan på ett mer självklart sätt två sina händer i det enskilda fallet.
För rättstryggheten har det också gjort sitt. Det är inte längre samma asyllotteri; den som tidigare blev uppmärksammad i medierna fick bättre chanser enbart på grund av uppmärksamheten och det politiska tryck denna skapade.
I dag talar Billström om ett annat asyllotteri. Det om vilket EU-land som ska ta ansvar för att pröva asylansökningar – och hur detta påverkar de sökandes chanser. Förra året fick 75 procent av de irakier som ansökte om asyl i Sverige uppehållstillstånd medan bara 1 procent av de irakier som sökte i Grekland fick stanna.
Att fler söker sig till Sverige än till Grekland för att få sin ansökan om asyl prövad är därför inte särskilt konstigt.
Ändå vill inte Billström tala om att lösningen är en hårdare asylbedömning. I stället behövs det en gemensam syn inom EU, som inte innebär att den svenska humanitära traditionen försvinner. Rätt hanterad gör den också slut med alla tendenser till att EU-ländernas tävling med varandra om att vara mest ogästvänlig för asylsökande.
Frågan är inte ny. Den har funnits med i diskussionerna sedan det europeiska samarbetet inleddes. Och det är i år tio år sedan mötet i Tammerfors, då medlemsländerna till slut enades om att migrationspolitiken ska harmoniseras.
Förhoppningen om att ett revolutionerande nytt femårsprogram för en gemensam asylpolitik i unionen ska klubbas under det svenska ordförandeskapet – det så kallade Stockholmsprogrammet – kan tyckas, minst sagt, svår. Hur som helst borde det vara en tillräcklig utmaning för vilken migrationsminister som helst, oavsett hur säkert han sitter.
Jonas Duveborn
