En reformators minnen
Ingvar Carlsson är inte den mest inspirerande personen i den svenska statsministerlängden. Hans grå och lite småtråkiga framtoning skänkte honom aldrig någon djupare popularitet i de breda befolkningslagren. Han var en kompetent innehavare av statsministerämbetet 1986-91 och 1994-96, men satte som sagt aldrig igång fantasin hos det folk han styrde.
Carlssons alldagliga personlighet står i bjärt konstrast gentemot de dramatiska händelser som kom att prägla hans tid som statsminister och socialdemokratisk partiledare. Han klev på allvar fram ur skuggorna från Tage Erlander och Olof Palme efter det dramatiska Palmemordet i mars 1986 och under hans partiledarperiod drabbades Sverige av Ebbe Carlsson-affären, Bofors-affären och Mona Sahlin-affären.
Den ekonomiska kris som inleddes på våren 1989 kom att bli långvarig och djup – den värsta sedan 1930-talets depression. Den ekonomiska krisen ledde till politisk turbulens. Regeringskrisen 1990, när Carlsson-regeringen tvingades avgå för att sedan snabbt återvända till taburetterna, socialdemokraternas kännbara valnederlag 1991 och de två krispaketen mellan socialdemokraterna och den borgerliga fyrklöverregeringen på hösten 1992.
På onsdagen presenterade Ingvar Carlsson andra delen av sina memoarer Så tänkte jag – politik och dramatik (Hjalmarsson & Högberg) om sin tid i politikens centrum. Carlsson passar på att slå tillbaka mot gamla antagonister. Det framgår tydligt att Carlsson tyckte illa om moderatledaren och statsministern 1991-94 Carl Bildt.
Mest uppmärksammad har dock kritiken mot Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-90, blivit. Carlsson anklagar Feldt för svek mot partiet. Särskild kritik riktas mot Feldt för att han i sin bok Alla dessa dagar, publicerad 1991, skrev att socialdemokraterna bluffade om det ekonomiska läget i valrörelsen 1988 och att den socialdemokratiska regeringen vägrade att vidta nödvändiga åtstramningar i skiftet mellan 1980- och 1990-tal.
Enligt Carlsson berodde 1980-talets kasinoekonomi, som lade grunden till den djupa 1990-talskrisen, huvudsakligen på Riksbankens beslut att avreglera den svenska kapitalmarknaden i november 1985. Som ansvariga för detta beslut pekas Feldt och den dåvarande ordföranden för riksbanksfullmäktige Erik Åsbrink ut. Vidare anklagar Carlsson Feldt för att ha varit orkeslös under sina sista finansministerår och utan lösningar på hur den överhettade ekonomin skulle kylas av.
Carlssons utfall mot Feldt slår tillbaka som en bumerang mot honom själva. Statsministern äger rätt att av- och tillsätta ministrar helt efter eget bevåg. Så varför lyfte han inte bort Feldt om han, som Carlsson påstår, inte klarade jobbet? Dessutom bar han som statsminister det yttersta ansvaret för regeringens politik, något han aldrig kan springa ifrån.
Det är synd att minnet av Carlssons gärning nu delvis solkas av den bitterhet som hans andra memoarbok till viss del rymmer. För i sina bästa stunder var han statsministern som inledde den ännu pågående omvandlingen av Sverige, bort från det socialistiska folkhemmet mot en ny samhällsmodell där marknadsekonomi och öppenhet mot omvärlden – Carlsson ledde de regeringar som lämnade in Sveriges medlemsansökan till EU 1991 och som vann EU-folkomröstningen 1994 – blev nya ledstjärnor.
Det Sverige han lämnade över till Göran Persson 1996 var så kraftigt förändrat jämfört med 1986 att det såhär i efterhand knappt går att tro att det bara hann förflyta ett ynka decennium mellan de två årtalen.
