En stjerna föll

Socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist slutar, efter fem år på posten. Beskedet kom synnerligen överraskande. Motiveringen förvånar lika mycket.

Jo, säger "Stjernan", jag har pendlat så många år mellan Norrköping och Stockholm, och jag tycker att det var en bra tidpunkt för mig personligen.

Svaret är långtifrån tillfredsställande. Om det nu inte var så bråttom att avgå varför kunde han då inte vänta tills det fanns en efterträdare utsedd? Nu inleds jakten på en ny partisekreterare i rasande tempo, och s meddelar att man hoppas kunna meddela vem det blir redan nästa vecka. Kunde Stjernkvist inte vänta så länge?

Sedan många år tillbaka lider socialdemokraterna under svåra slitningar. EU, EMU, vård och välfärd har skapat sprickor. Något som märks av inte minst här i Kristianstad.

Dagens fackliga demonstrationer mot besparingarna inom kommunens kärnverksamheter visar på hur instabil den facklig-politiska samverkan som arbetarrörelsen grundar sig på har blivit.

Socialdemokraterna i den politiska ledningen – både lokalt och på riksnivå – har svårt att förankra både beslut och tankar hos socialdemokraterna i den fackliga ledningen. Att sedan ett par av de lokala förmågorna – som Gunilla Björck och Pia Hallqvist – sitter på dubbla stolar med både politiska och fackliga uppdrag förminskar inte precis det delikata i situationen. Även om de härvidlag bara fullföljer den starka traditionen inom s av att demonstrera mot sig själv, utövad varje år på första maj.

Men det finns fler spekulationer kring Stjernkvists plötsliga avhopp. Han har exempelvis fått utstå ingående kritik för partiets förödande nederlag i folkomröstningen 2003 och Europaparlamentsvalet 2004. Samtidigt är det inte alla som delar hans vurm för ett socialdemokratiskt närmande till miljöpartiet.

Är det kanske här svaret på avgångsgåtan finns? Den gemensamma konferensen mellan regeringspartiet och de gröna på Bommersvik härförleden kan helt enkelt ha blivit för mycket. Hade Stjernkvist andra åsikter om den kommande regeringsombildningen än statsminister Göran Persson? Det är mycket möjligt. Stjernkvists pendlingströtthet kan lika gärna bero på att han är trött på att låta miljöpartisterna pendla mellan hopp och grusade förhoppningar i frågan om regeringsmedverkan. Lika möjligt är det att den demokratiserande och öppenhetsivrande partisekreteraren har fått nog av Perssons centralism.

För onekligen hade man kunnat önska en mer rakryggad hållning från regeringschefen. Han leker katt och råtta med samarbetspartierna, trots att han inte behöver. Han prisar kommunalt självstyre samtidigt som han öronmärker kommunala bidrag.

Stjernan, som är Lars Stjernkvists smeknamn inom partiet, har fallit. Och som alltid när stjärnor faller har man rätt att önska sig något. Varför inte att fler "(s)tjärnor" faller? På alla nivåer.