Ett lyft för skoldebatten

I augusti i år tillsatte moderaterna en fristående arbetsgrupp om skolfrågorna, en ”oberoende skolkommission” med namnkunniga men inte uppenbart moderata ledamöter. Ordförande är Lärarnas Riksförbunds förre ordförande Tomas Johansson. Det var nog ett partistrategiskt klokt drag av moderaterna att försöka ta åt sig det initiativ i skoldebatten som folkpartiet lagt beslag på sedan flera år tillbaka. Men initiativet bör inte misstänkliggöras bara för att motivet kan ha varit delvis taktiskt. Om gruppen på ett trovärdigt sätt kan visa sitt oberoende från moderaterna kanske den kan bidra till att låsa upp en del knutar i den skolpolitiska debatten. I debatten mellan de politiska partierna tycks det ju ha gått troll, den är så polariserad att det är svårt att föra ett konstruktivt samtal över blockgränserna. Ibland verkar det nästan som om skolminister Ingegerd Wärnersson slutat tänka själv, i stället tar hon reda på vad folkpartiets Jan Björklund anser och så intar hon motsatt ståndpunkt. Visst finns det frågor där de ideologiska skillnaderna är djupa och svåra att överbrygga, men det finns också många frågor som man nog skulle kunna hitta klokare lösningar i om man bara någon gång diskuterade i normal samtalston. På måndagen presenterades ett smakprov av kommissionens tankar i Svenska Dagbladet. De vill att den nioåriga skolplikten ska ersättas av en rätt att gå i skolan i tolv år. Rätten ska vara flexibel. De barn som är mogna tidigt och vars föräldrar vill ska kunna börja något år tidigare än idag, andra lite senare. Inte heller ska alla behöva gå lika länge i skolan, den som behöver mera tid ska kunna få det, de som vill skynda på ska kunna gå – och gå ut – före. Förslaget är inte helt nytt, centern har till exempel drivit ett liknande förslag i några år, men börjar nu diskuteras i allt vidare kretsar. Den parlamentariskt sammansatta skollagskommittén har inte tagit ställning, men dess ordförande Sven-Åke Johansson tycker att en avgörande svaghet med dagens skola är att den förutsätter att alla elever ska lära sig samma saker på lika lång tid. Ordet plikt leder tankarna till lydiga undersåtar som i skolan formas till överhetens uppfattning av goda samhällsmedborgare. Att plikten omformas till en rättighet borde vara en okontroversiell modernisering av skolpolitiken. Men då måste också barnens rätt försvaras mot de sällsynta föräldrar som vill förvägra dem utbildning. Det är också på tiden att rätten handlar om att få en viss mängd kunskap, inte om en viss mängd undervisning. I stället för att sparka ut sextonåringar i världen med stämpeln ”icke godkänd” kan man ge dem rätten att stanna så länge de behöver. Förslaget förtjänar en seriös diskussion, utan ideologiska blockeringar.