Ett trött parti

Det är många som känner sig manade att sia om vart moderaterna är på väg. Filosofen och vänstermänniskan Torbjörn Tännsjö hävdar i en debattartikel i Dagens Nyheter att moderaterna nu är på väg att slutgiltigt slänga konservatismen över bord, och bli ett renodlat liberalt parti. Andra tycker sig ana att konservatismen åter är på frammarsch. På den partistämma som i dagarna äger rum i Jönköping torde man kunna få svar på – eller åtminstone nytt bränsle till – sådana funderingar. Ett nytt idéprogram ska antas, och bland de frågor man på förhand kunnat se kommer att vålla debatt finns många tydliga vattendelare. Det kanske tydligaste lackmustestet är flyktingpolitiken. Den liberala linje som sedan länge är ungdomsförbundets, med ett kraftfullt försvar för rätten till asyl, blir allt starkare också i moderpartiet. Fler och fler vill lämna den oheliga allians med socialdemokraterna som länge styrt svensk flyktingpolitik, och som steg för steg gjort högtidstalens ord om humanitet allt mer ihåliga. Till liberalerna i denna fråga räknas sedan några dagar Bo Lundgren. I en TT-intervju säger han att den asylsökande som inte fått besked efter sex månaders väntan ska få stanna i Sverige, och att man i tveksamma flyktingärenden måste besluta till den asylsökandes fördel. Men det är långt från självklart att partiet svänger med sin ledare. Moderaterna torde vara det parti som kring flyktingpolitiken har högst i tak (och lägst i golv) ända in i riksdagsgruppen. I partiet ryms såväl ett ungdomsförbund som vill ha fri invandring, som riksdagsledamoten Sten Andersson i Malmö, som dåliga dagar tar vid där ny demokrati slutade. Huvudfåran torde vara försiktigt liberal eller rumsrent konservativ, vilkendera är inte klart förrän stämman har voterat. Trots att det nya idéprogrammet – ett dokument som moderaterna förnyar ungefär en gång varje kvartssekel – innebär många viktiga vägval, verkar partiet lite trött. Och det är inte bara för att Bo Lundgren skulle vara lika mediemobbad för sin tråkighet som Lars Leijonborg om hans parti var mindre. Moderaterna har i något decennium lidit av brain-drain. Unga spännande krafter har en efter en lämnat den aktiva politiken och ibland partiet. En del gör det med argumentet att partipolitik inte får bli ett livsprojekt en sund inställning även om det ju är lite synd att det är just de klokaste som resonerar så. Andra har tröttnat på det omtalade ”bunkergänget”, den kompiskrets av män i femtioårsåldern som sägs toppstyra partiet. Bo Lundgrens försök att tala om ”det nya klassamhället” är ett vågspel för partiet. Det kan tilltala nya väljargrupper, och det skulle rent hypotetiskt kunna tilltala såväl de liberaler i partiet som tilltalas av budskapet om egenmakt och frigörelse, som de socialkonservativa som tidigare saknat ett budskap med patos. Men en stor del av partiets gräsrötter är moderater av skattetrött egenintresse. De är i bästa fall ointresserade av sociala klyftor. Denna grupp är en viktig väljarbas för moderaterna, och samtidigt deras största hinder från att växa.