Euronejet ger uppförsbacke för Sverige

På tre år skall 100 miljoner kronor sparas på skolan i Kristianstad. Det är väldigt mycket pengar. Redan nästa år innebär det bland annat att öppna förskolor stängs, att avgifter införs för gymnasieelevernas mat och att dagisavgiften höjs.

Inför folkomröstningen hävdade ledande socialdemokratiska nejsägare i Kristianstad att ett ja till euron skulle innebära kraftiga nedskärningar i välfärden. Någon dag efter att svenska folket sagt nej står samma socialdemokrater bakom kraftiga nedskärningar i Kristianstads skolor. En annan socialdemokrat som var aktiv på nejsidan kräver höjd kommunalskatt i den kommun som redan nu har Skånes nästhögsta skatt.

Det var kanske inte euron som var det stora hotet mot välfärden.

Nu påstår inte jag att ett ja till euron automatiskt skulle ha inneburit att skolan i Kristianstad sluppit alla sparkrav. Men ett ja skulle på kort sikt ha inneburit att vi sluppit den extra uppförsbacke som svensk ekonomi nu ställs inför. Konjunkturinstitutet, som levererar bedömningar till regeringen inför budgetarbetet, beräknar att ett ja skulle ha stärkt samhällsekonomin de kommande två åren med 19 miljarder kronor jämfört med nejalternativet. Anledning är att vi skulle ha kommit lite snabbare upp ur lågkonjunkturen. Det är omöjligt att säga om KI har räknat rätt på miljarden, men att ett nej gör skillnad är nog de flesta överens om. På längre sikt blir skillnaden mellan ett ja och ett nej ännu större.

Det finns säkert många skäl till att det blev ett nej i folkomröstningen. Det fanns också andra argument på nejsidan än just de ekonomiska. Men debatten inför omröstningen blottade att svensk politisk debatt under många årtionden handlat alldeles för mycket om att fördela och alldeles för lite om att skapa. Ju mindre som skapas desto mindre finns det att fördela. När det går knaggligt för samhällsekonomin tvingas Kristianstads skolor att spara 100 miljoner kronor, trots alla löften i valrörelsen att skolan skulle prioriteras.

”Två hål i väggen” var temat för en lyckad reklamsatsningarna från ett stort elbolag. Genom att stoppa in kontakten i två hål i väggen får man ström som är bra till både det ena och det andra. Det man aldrig berättade var att det måste ske något på andra sidan väggen också om det skall vara lönt att stoppa in kontakten. Utan elproduktion i kärnkraftverk och vattenkraftverk fungerar varken tv:n, brödrosten eller lamporna.

På något sätt verkar det som om debatten om svensk välfärd och svensk ekonomisk politik fungerat på samma sätt. Man har glömt att prata om att välstånd måste skapas innan det fördelas. Det måste finnas något på andra sidan väggen om det skall vara lönt att vrida på den där kranen som gör att pengar till välfärdssatsningar forsar ut. Det är hur det går för företag runt om i Kristianstad och Sverige som avgör hur mycket pengar det finns att satsa på skolan.

Folkpartiet vill att skolans finansiering skall bli en nationell angelägenhet så att alla elever får samma chans oavsett kommun. Men även då gäller samma grundläggande logik; Sverige behöver starka företag för att klara stärka förskolan och skolan.

Om fler företag går bra och anställer, så får det gemensamma in större skatteintäkter att satsa på välfärden. Dessutom kan den enskilde få lite mer pengar i fickan. Att underlätta för företag och företagare är därför nödvändigt om vi skall kunna nå våra högt ställda mål för skolan, vården och omsorgen.

Vid Riksdagens öppnande i tisdags presenterade Göran Persson en regeringsförklaring som till en ovanligt stor del handlade om tillväxtpolitik. Det är bra. Tyvärr saknades konkreta förslag, men om regeringen nu är beredd att satsa på tillväxt är självklart folkpartiet berett att hjälpa till. Några bedömare säger nu att det var bra att det blev nej i folkomröstningen eftersom det tvingar Persson till förbättringar för företagen.

Jag har svårt att förstå varför det ena skulle stå mot det andra. Om man cyklar i en uppförsbacke så är det förstås välkommet om statsministern hjälper till att putta. Men tänk om svenska företag slapp den uppförsbacke som euroutanförskapet innebär och samtidigt fick hjälp av regeringsförslag som minskar krångel och sänker strategiska skatter. Det skulle ju innebära betydligt bättre fart i de delar av svensk ekonomi som måste gå bra för att Kristianstads skolor inte skall drabbas av sparkrav på 100 miljoner kronor de närmaste tre åren.

Christer Nylander