Europa skakas om

Gör er beredda för en vecka som kan skaka Europa. En omskakning så brutal att grundläggande sanningar om politik och värderingar kanske måste överges.

Veckan inleddes i söndags med nederlaget för de tyska socialdemokraterna i Nordrhein-Westfalen, landets största förbundsstat som SPD styrt i nästan 40 år. Det är en blytung bestraffning för förbundskansler Gerhard Schröder och hans regering. Framförallt är det ett besked om att förbundsvalet, tidigarelagt till i höst, riskerar att bli en ännu svårare prövning.

Det hjälpte alltså inte att socialdemokraterna skruvade upp den antikapitalistiska retoriken. Tvärtom gav det intryck av desperation och hyckleri när politiker som i åratal talat om det naturliga partnerskapet mellan kapital och arbete plötsligt började beskriva storföretagen som parasiter och gräshoppssvärmar. I områden som en gång i tiden symboliserade Das Wirtschaftswunder – det ekonomiska uppsvinget efter kriget – efterfrågade väljarna jobb, inte klasskamp.

De tyska socialdemokraternas problem är den i många väljares ögon skriande skillnaden mellan anspråk och verklighet, mellan vad som sägs och vad som åstadkoms. Detta problem delar de med en rad andra europeiska partier och politiker, till både höger och vänster. Och allra mest märkbart är problemet för EU.

Det är därför som de närmaste dagarna lär bli så omskakande. Många europeiska väljare vill straffa och säga nej till politiker och en utveckling de känner går emot deras intressen. Förslaget till ny konstitution för EU står här som symbol för allt som är fel. Människor känner sig tagna för givna, påtvingade en politikerprodukt de inte förstår.

Av det skälet ser fransmännen ut att nu på söndag säga non i folkomröstningen om konstitutionen. Och av samma skäl verkar det som om väljarna i Nederländerna ett par dagar senare inlägger sitt veto. I båda länderna rör det sig primärt om en missförtroendeförklaring mot politiken, dess brister och hur den praktiseras. Protesten riktas mer mot dem som ligger bakom konstitutionen än mot dess innehåll.

Ett förhållande som i sin tur gör det möjligt för en mängd grupper med radikalt olika utgångspunkter och värderingar att förenas i sitt motstånd. Och vem är inte missnöjd? Vem önskar inte att saker och ting vore annorlunda?

Det är naturligtvis lätt att raljera över en oansvarig och okunnig väljarkår som inte kan hålla i sär en sakfråga (konstitutionen) från den övriga politiken. Men det borde man akta sig för. Beteendet grundas på en oro över ett reellt politiskt misslyckande: att förklara det europeiska projektet.

EU och dess institutioner uppfattas inte längre som garant för välstånd och stabilitet. Känslan är särskilt utbredd i Frankrike, Tyskland och Nederländerna – EU:s grundarländer. Politikerna tycks handfallna inför ekonomisk stagnation, globalisering och ökade sociala spänningar. Samtidigt ställer de sig bakom en fortsatt integrering av unionen genom en process som de flesta medborgarna inte begriper eller tycker sig fått förklarad.

Att konstitutionen hamnat i vanrykte är sorgligt och orättvist men tyvärr alldeles förutsägbart. Europas en gång så självsäkra ledare står inför en rejäl omskakning och kan bli tvungna att både tänka om och börja om. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

MATS WIKLUND