Försvarspolitiskt dubbelfel

Det var länge sedan Sverige hade ett försvar värt namnet. Genom en rad försvarsbeslut har riksdagspartierna i bred samstämmighet funnit att det viktiga för Sveriges säkerhet är att kunna bidra med militära styrkor i internationella insatser, inte att kunna stå emot ett invasionsförsök.

I samband med att Svenska Dagbladet på tisdagen redogjorde för Försvarsmaktens överväganden inför det nya försvarsbeslutet 2010–2014 framkom det att ÖB Håkan Syrén har för avsikt att föreslå kraftiga nedskärningar när han på fredag ger sitt svar på regeringens planeringsanvisningar. En tredjedel av armén försvinner och hälften av stridsvagnarna. En av fyra Jas-Gripendivisioner läggs ner.

När försvarets kostym krymper innebär det också att fler regementsnedläggningar kan bli aktuella, P7 Revingehed till exempel. Det är i sig inget att beklaga. Alltför länge har utbildningsorganisationen fått fylla andra än försvarspolitiska syften. Värre är att Sverige utan sin värnpliktsarmé och utan stående förband med fast anställda soldater i praktiken inte har något nationellt försvar. Här behövs en förändring så att det blir enkelt att mobilisera.

Men detta är också, av vad som hittills har framkommit, en ambition som finns. 6 000 soldater ska ha anställning och vara förberedda på direkta insatser. Lika många till ska vara kontraktsanställda och redo att snabbt rycka in.

Dessvärre är försvarsinriktningen mer beroende av ekonomiska överväganden än av försvars- och säkerhetsanalyser.

Syrén medger att striderna i Georgien och Gaza har visat på behovet av tyngre förband med fler stridsvagnar, "men vi har en budgetproposition, som vi ska krypa in i också".

Inriktningen på det svenska försvaret är i huvudsak riktig. Säkerhet och stabilitet i vårt närområde bygger på mer än enbart militära insatser.

Men frågan är om den militära kapaciteten verkligen kan tillåtas bli så liten som den ÖB nu skissar på. Det tycker inte Folkpartiledaren Jan Björklund, som under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i förra veckan krävde att man ska bruka större allvar i sin ambition att försvara Sverige. Försvarsförmågan får enligt FP inte enbart vara internationell utan måste också ha nationell bäring.

Under kalla kriget var det självklart att Sverige skulle kunna försvara sig. Det ansågs vara en förutsättning för att behålla alliansfriheten. Med den inriktning försvaret nu ser ut att få har Sverige visserligen kvar sin alliansfrihet, men saknar också förmåga att försvara sig. Någonstans har det gått fel.

Det är hög tid att Sverige tar av sig sina försvarspolitiska skygglappar och i stället planerar för ett försvar som kan fungera tillsammans med Norge, Danmark och övriga Natoländer i vår närhet. Endast så blir försvaret av Sverige trovärdigt.