Förtroendekris för rättsväsendet
Bo Larsson från Höganäs hann avtjäna tre år av sitt åtta år långa fängelsestraff för sexuella övergrepp på sin dotter innan han efter tredje ansökan beviljades resning av Högsta domstolen, och friades i en ny rättegång. Tillsammans med sin ”medhjälpare” – som dömts till fem års fängelse – kunde han i december lämna Väanstalten utanför Kristianstad som en fri man. Slutligen hade dotterns fantasifulla berättelser om bland annat porrfilmsinspelningar och satanism bedömts som inte trovärdiga.
Den interiör från polisutredningen som på tisdagskvällen presenterades i SVT:s Uppdrag granskning var närmast osannolik. Utredningsuppslag som vid närmare granskning visade sig tala för den misstänkte har hemligstämplats. Grundläggande faktakontroll har försummats.
Poliser, åklagare och försvarsadvokat har av allt att döma inte fullgjort sina uppdrag på det sätt det åligger dem.
Hanteringen av förundersökningsmaterialet visar till och med att utredningen kan ha bedrivits i strid med lagen.
Det svenska rättsväsendet har nu hamnat i en djup förtroendekris. Om det går så lättvindigt till i detta fall, vad är det då som säger att inte samma nonchalans är systematisk? Brukar förundersökningar kännetecknas av förutfattade meningar? Brukar bevismaterial som inte stöder brottsmisstankar hemligstämplas och undanhållas domstolarna?
Nu ska förundersökningen i dessa fall granskas av antingen JK eller JO. Naturligtvis. Polis och åklagare ska vara objektiva. Frågan är hur det kan ha gått så snett. Är brottsutredningarna för enkelspåriga? Påverkas åklagaren av att sitta i knät på polisen? Är försvarsadvokaterna för stressade? Kanske.
Man måste acceptera att det kan gå snett, även i rättsväsendet. Det är som bekant ett av argumenten mot att tillämpa dödsstraff. Men under senare år har rättsväsendets bristande hantering uppmärksammats för många gånger. I nio fall sedan 1991 har dömda – till exempel Joy Rahman – friats i nya rättegångar. Hur många fler felaktigt dömda sitter på svenska fängelser i dag?
