Från ord till handling
På måndagen inleddes FN:s klimatkonferens på indonesiska Bali. Under det tolv dagar långa mötet är det nu dags för världens regeringar att förvandla forskningsrapporter och prognoser från bland anat FN:s klimatpanel, IPCC, till politiska handlingsprogram.
Klimatfrågan har nu definitivt intagit en topposition på den världspolitiska agendan. Det senaste året har fyllts av utfästelser, utspel och trevare. Miljöminister Andreas Carlgren (c) beskrev i ett tal nyligen att det är ett jordskred vi bevittnat. Det är en liknelse som har fog för sig.
IPCC har presenterat nya rapporter som inskärper situationens allvar, liksom nu senast FN:s utvecklingsprogram UNDP som talar om ännu kraftigare åtgärder för att bryta den skadliga utvecklingen. Toppmöte efter toppmöte har hållits där klimatfrågan varit i centrum för diskussionerna. De mest tongivande har varit G8-mötet i tyska Heiligendamm i somras, FN:s generalsekreterares högnivåmöte i New York i september, Apec-mötet i Sydney samma månad och det möte för speciellt inbjudna länder som USA:s utrikesminister Condoleezza Rice stod värd för i Washington, också det i september.
Utmaningen på Balimötet består i att ta ett gemensamt och bestämt avstamp mot den överenskommelse som måste ersätta Kyotoprotokollet när det löper ut år 2012. Misslyckas detta finns det en uppenbar risk för att den politiska processen drar ut på tiden så att inget protokoll finns färdigt om fem år.
Förhoppningsvis blir Balimötet den framgång för formerna och inriktningen som är nödvändig. Men detta innebär i så fall ändå bara ett första steg på vägen till den riktigt svåra prövningen. Den inträffar inte förrän i samband med nästa stora klimatkonferens som hålls i Köpenhamn 2009. Vägkartans form och inriktning måste då bli till fasta utfästelser om allt från storleken på utsläppsminskningarna till handelslösningar och kanaliseringar av teknik och investeringar för klimatanpassningar.
Sådana lösningar kommer inte till utan svåra förhandlingar. Det finns många motstridiga nationella intressen.
En vink om hur svårt det är i praktiken när goda löften ska konkretiseras ges av den oro som den svenska regeringen hyser för att EU kommer att ställa för stränga krav på Sverige i fråga om förnyelsebara bränslen. Regeringen ser problem med att "den som redan leder klungan ska dra det tyngsta lasset även i fortsättningen", som miljöminister Carlgren uttryckt saken. Man kan räkna med att andra länder kommer att vrida och vända på fakta och argument för att komma så väl ut som möjligt, inte minst de som i dag är undantagna från Kyoto, eller som ställt sig utanför.
I detta sammanhang är det viktigt att göra upp med en vanföreställning. Många ser alltjämt en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och klimatpolitik. Faktum är att Sverige och andra länder visar att det är fel. Det går att förena god ekonomisk tillväxt med en minskning av utsläppen av växthusgaser. Mycket tyder tvärtom på att stora ekonomiska kostnader väntar dem som inte tar klimatfrågans utmaningar på allvar.
