Fri så som fågeln

I sitt sommartal i Almedalen liknade centerns partiordförande Maud Olofsson svenska folket vid små fågelungar som sitter i sina bon och skriker efter bidrag. Samtidigt redogjorde hon för sitt stora politiska mål; hon ämnar arbeta för att vi i stället ska bli bävrar!

Hennes "analys" och viljeriktning bemöttes i stort sett med tystnad, troligen för att uttalandet är så pinsamt – för att inte säga oförskämt.

Maud Olofsson svänger sig ofta med slogans som egentligen inte säger någonting i sak. Till exempel kan man ju fundera över vilka bidrag hon menar att vi sitter och piper efter.

Är det kanske barnbidragen hon tänker på? Eller är det föräldraförsäkringen hon avser? I varje fall är det inte skattesänkningar för höginkomsttagare. Sådana vill hon ju gärna införa.

Jag måste säga att jag blir illa berörd över den översittarmentalitet som centerledaren ger uttryck för i sin slogan. Och jag gillar inte hennes politik som alldeles uppenbart grundar sig på uppfattningen att välfärd och trygghet gör oss medborgare lata och bidragsfuskande. Det hon indirekt säger är att vi helt enkelt har det så bra att vi inte ids arbeta och göra rätt för oss.

Därmed vänder hon centerns folkrörelsetradition ryggen och baxar i stället in sig och sitt parti i moderaternas högerbur. Det är moderaternas traditionella politik Maud Olofsson numera förespråkar och hon gör det tydligare än moderaterna själva. Men det är hon ju inte ensam om. Det måste börja bli ganska trångt i den där buren vid det här laget.

Uppfattningen att välfärd förstör människor – särskilt vanliga löntagare – är sannerligen inte ny. Det är precis samma ideologi som de riktigt reaktionära torgförde redan på 1800-talet som svar på den framväxande arbetarrörelsens krav på reformer för de många. Stärkta i sin uppfattning att vanligt folk mår dåligt av att ha det för bra, röstade borgerligheten emot införandet av folkpension, den allmänna sjukförsäkringen, barnbidragen och ATP. Och på den vägen är det.

Det är ekonomiska drivkrafter, riktade mot arbetsstagarna, som skall få ner sjuktalen tycker centern och de andra i buren. Dessa drivkrafter är sänkt sjukersättning och fler karensdagar. Vi blir alltså friska av låg sjukpenning.

Underligt nog tycks samma partier inte anse att arbetsgivare är mottagliga för ekonomiska drivkrafters välgörande effekter. När vi socialdemokrater ställer krav på att även arbetsgivarna måste ta sin del av ansvaret och åtgärda dåliga arbetsmiljöer, då kallas vi tillväxtfientliga.

Centerpartiets och de andra borgerliga partiernas åtgärdsförslag mot arbetslöshet går givetvis hand i hand med deras synsätt på ohälsan. Således anser de att arbetslösheten försvinner om bara ersättningen från a-kassan sänks och begränsas.

Ännu ett strukturellt problem läggs därmed på individernas axlar. Löntagarna får helt enkelt skylla sig själva om det blir lågkonjunktur.

Maud Olofsson är åtminstone konsekvent. Är man av den uppfattningen att sjukdom och arbetslöshet har sin grund i att "fågelungarna" simulerar och är lata, ja då blir ju dessa åtgärdsprogram relevanta.

Jag delar inte Maud Olofssons syn på vare sig välfärd, människor eller småfåglar. Svalor, Sädesärlor och andra arter som bor i min trädgård är allt annat än passiva och oförmögna att föda sig själva och sin familj. Dessutom sjunger de vackert till skillnad från det kraxande som hördes från Almedalen.

Det faktum att en art – göken – beter sig osolidariskt förändrar inte min uppfattning om fågelarterna i stort.

Ulla Wester