Grisigt i rådhuset

Vad är det som händer i rådhuset i Kristianstad? Förra veckan skrev folkpartisten Pierre Månsson i en debattartikel att arbetsklimatet där är det sämsta han har upplevt under sina femton år som politiker. I gårdagens Kristianstadsbladet belystes frågan på nyhetsplats. Det var en artikel som antydde mer än klarlade vad som egentligen pågår i relationerna mellan kommunens toppolitiker.

Tillväxtkommunalrådet Michael Anefur (kd) försökte spela oskyldig – han förstod inte någonting av Månssons kritik. Och finanskommunalrådet Heléne Fritzon (s) skyllde förhållandena på ”den besvärliga politiska situationen” och oppositionens besvikelse över att ha blivit ”snuvad” på makten.

Oppositionspolitikerna å sin sida verkar inte riktigt våga tala ur skägget. Barbro Kärrstrand (fp) talar om stängda dörrar och Lisbeth Göransson (c) vill att det ska ”bli bättre”.

Klart är i varje fall att kommunpolitikerna är långtifrån några föredömen för de kommunanställda. Det visar inte minst det faktum att kommunstyrelsen i maj träffades informellt för att diskutera just hur ledamöterna behandlar varandra.

Frågan om politikernas samtalston är oerhört viktig. Demokratin kräver samtal och det samtalet ska föras med respekt för alla inblandade. Det innebär inte att kritik eller retoriska angrepp inte får förekomma, ibland är det till och med nödvändigt att ta till starka ord för att nå fram med ett budskap. Engagemang och vilja kan – och ska – få känslorna att svalla. Signalerna från rådhuset avslöjar dock att det i detta fall handlar om mer än så: ovettigt maktspråk tycks ha ersatt en vettig debatt.

Naturligtvis påverkas stämningen i rådhuset av kristdemokraternas allians med socialdemokraterna. Anefurs partnerbyte i politiken har av den övriga borgerligheten inte kunnat tolkas som något annat än ett svek. Detta konstaterande leder till en för framtiden viktig fråga: Kommer övriga borgerligheten – om så krävs för ett borgerligt maktskifte – att acceptera en koalition med kd efter valet 2006? Folkpartiet har genom Pierre Månsson klart deklarerat att kd som parti är välkommet, men inte med Michael Anefur som ledare. Centern och moderaterna torde, mot bakgrund av vad som har förevarit, inte kunna komma fram till någon annan slutsats. Åhuspartiet är i dag väl förankrat i den borgerliga gruppen efter att tidigare ha provat på ett samarbete med s – med nästan dödlig utgång.

Förhoppningsvis blir det ganska snart klart med hur allianserna i Kristianstad ska se ut framöver. Väljarna behöver tydliga alternativ och politiker som talar klarspråk och vågar stå för sina åsikter, även efter ett val.

Kristdemokraterna i Kristianstad är i dag otrogna mot många av sina tidigare väljare. Det är odiskutabelt. De värdekonservativa, borgerliga väljare som attraheras av det kristdemokratiska budskapet har lagt sin röst med utgångspunkt från ideologi, inte maktpolitik. De vill ha den tydliga borgerliga näringspolitik, äldrepolitik, etcetera som partiet centralt talar sig så varmt för. I stället har de fått den nuvarande utslätade röran i Kristianstad. På riksnivå är kristdemokraterna tydliga: socialdemokraterna ska köras ut från maktens boningar. I Kristianstad ser kd däremot – utan att skämmas – till att socialdemokraterna blir kvar.

Så kan det rimligen inte få fortsätta. Kristdemokraterna måste agera internt för att säkra en borgerlig valseger även lokalt. Väljarna kommer inte att acceptera att en gång till välja grisen i säcken.