I rättvisans gränsland

Polis och åklagare har länge haft ett underläge i förhållande till den gränsöverskridande, organiserade brottsligheten. Lika länge har de velat vässa sina vapen. Nu ser det ut som om en statlig utredning under den förre Säpochefen Anders Eriksson har för avsikt att föreslå en tydligare lagreglering av ett par åtgärder, som redan i dag används i begränsad omfattning. Det handlar om att agera under falsk identitet och att använda bevisprovokation. Inget av dessa båda förslag är egentligen särskilt omvälvande. Brottsligheten är i dag så komplicerad att polisen emellanåt måste kunna infiltrera kriminella organisationer och agera under täckmantel. Bevisprovokation är den enda form av provokation som är passande för de rättsvårdande myndigheterna. Den innebär att polisen får provocera fram ett brott som ändå skulle ha begåtts. Skillnaden mot brottsprovokation – att provocera fram brott som inte skulle ha begåtts – är milsvid. De svenska gangstergängen är än så länge, i ett internationellt perspektiv, tämligen beskedliga. Det finns heller inga allmänna uppgifter om att brottsligheten skulle ha nått maffiaartade höjder med trådar in i politiken och en omfattande korruption. Men klart är att de brottsliga nätverken har vuxit i omfattning och att de har blivit allt brutalare. Mot denna bakgrund känns Erikssons förslag både välkomna och välmotiverade. Demokratins dilemma består bland annat i hur staten ska kunna försvara sig mot angrepp utan att själv begå övergrepp. Den viktiga gränsen till det acceptabla passeras när rättsväsendet kräver – och förses med – redskap som endast lämpar sig för diktaturer. Tidigare har ropen i vissa kretsar varit höga för att möjliggöra sådana betydligt mer ingripande arbetsmetoder, som att tillåta buggning och anonyma vittnen, samt införa organisationsförbud. Dessa förslag passerar gränsen för vilka medel som är godtagbara i brottsbekämpningen. Ingrepp i grundläggande fri- och rättigheter kan bara försvaras om det sammantagna resultatet blir positivt, och om det sker med bibehållen balans mellan det allmännas effektivitet och den enskildes integritet. Det är välkommet att den förre Säpochefen inte tycks vara lockad av att rubba denna balans. En väsentlig brist finns dock inbyggd i systemet: den sedan flera decennier omtvistade internutredningen hos polisen. Av slutbetänkandet från den parlamentariska kommitté som nyligen avslutade sin översyn av frågan att döma, kommer den dock att bestå. Det innebär att en aldrig så effektiv och rättsäker granskning av polisens och åklagarnas verksamhet fortfarande får dras med risken att misstänkas för partiskhet. Om polisen får tillgång mer till ingripande arbetsmetoder utan att granskningen av hur metoderna används förbättras, riskerar allmänhetens tilltro till polisen att äventyras. Det är ingen betjänt av – utom den grova, organiserade brottsligheten.