Ingen eftertanke före omröstningen

En organisation som utan eftertanke marscherar efter signaler från ett ledande skikt, utan kontakt med sitt folk, är illavarslande. Det är ungefär vad man på den knock-out-slagna jasidan i eurokampanjen gjort. Svenskt Näringsliv sägs ha satsat flera hundra hemlighållna miljoner av medlemsföretagens pengar. Jag kan tänka mig minerna när notan presenteras! Vetskapen att hela 40 procent av landets företagare röstade nej gör säkert inte saken bättre. Och ändå fanns i deras krets industri- och finansmän som tyckte annorlunda, men dem vände man ryggen. Tidigare vann SAF terräng. Aktiviteterna leddes av Sture Eskilsson, SAF:s informationschef då. Han var nu en av de aktiva ideologerna på nejsidan!

Det måste vara en ödets ironi för Svenskt Näringsliv och den borgerliga oppositionen, att redan ett par dagar efter knock-out-förlusten kommer statsministerns regeringsförklaring med förslag på hur man ska möta näringslivets krav med lindrigare skatter, nya småföretagsregler och åtgärder för att hindra fortsatt kapitalflykt. Är det någon som tror att näringslivet så kvickt skulle ha fått ett sådant svar om jasidan vunnit? Det paradoxala, att näringslivet vinner på att ha förlorat omröstningen, ser ut att inträffa! Men samtidigt måste man fråga om regeringen inte tidigare förstått vad som måste göras. I så fall hade den kunnat hoppa över omröstningen med nederlaget, genomfört lättnaderna och vunnit detsamma, som man trodde att ett ja till euro skulle göra!

Bland särintressena på jasidan fanns givetvis LRF. Ett öde den plågade kampanjen utsattes för var beskedet, att Bo Dockered skulle in på scenen. Då visste man att det handlar om jordbruksstöd, som är lättare att avräkna i en valuta. En bättre lösning är att skrota jordbruksregleringen! Vi hamnade i den säregna situationen att böndernas politiska gren, centern, sa nej, deras fackliga gren ja. För LRF måste det vara god natt, att bara Stockholm, Malmö och Haparanda var med på noterna medan Sveriges jordbruksbygder sa nej!

Men det är inte bara dessa ja-organ, som har anledning till självprövning. Moderater och folkpartister marscherade på samma sätt. Tänk om Bo Lundgren för sex år sedan 1997 läst partikollegan Margit Gennsers utmärkta bok: EMU en kritisk analys och då frågat sig: Kan det vara så, att hon har rätt? Är EMU i gungning, vacklar de stora nationerna Tyskland och Frankrike i eurosystemet? De sex år som gått sedan boken utkom visar, att Gennser i huvudsak haft rätt rakt igenom. Och naturligtvis hade Lars Leijonborg kunnat handla på samma sätt. Nu har de båda satt sig i den situationen att 25–30 procent av deras väljare röstat nej; mot sina partier och deras ledare.

Jakampanjen tog saker och ting i fel ordning. De trodde att EMU och euron skulle kunna driva integration och demokrati i EU vidare. I stället är det precis tvärtom. Eller som George Soros, välkänd internationell finansman, har sagt: "Det paradoxala i dagens Europa är att vi har demokratiska stater men inte en demokratisk union". Givetvis borde Göran Persson och övriga politiska ledare redan 1995, när vi kom med i EU, ägnat all kraft åt att i Sverige skapa legitimitet åt EU. Det hade man kunnat göra genom att betona det goda EU medfört och samtidigt angripa det som är huvudlöst i EU; en vansinnig och missriktad jordbrukspolitik, som förgiftar hela EU-atmosfären, och regleringar som medlemsländerna klarar bättre på egen hand.

Om partierna insett hur viktigt EU kan bli hade de givetvis också nominerat starkare politiker till EU-parlamentet, vilka även på hemmaplan kunnat spela en viktig roll. Bortsett från EU-kommissionären Margot Wallström och den bortgångna utrikesministern Anna Lindh har vi egentligen ingen EU-politiker av format. En vanlig svensk kanske har hört miljöpartisten Per Gahrtons namn, vilket inte gör någon ledsen glad och kanske folkpartisten Marit Paulsens. Henne borde man flitigare ha använt sig av i strävandena att skapa legitimitet åt EU i Sverige.

Det är svårt att avstå misstanken, att jasägarna hoppades att folkomröstningen skulle ha gett ett komfortabelt ja – en genväg förbi EU:s mer fundamentala problem. Göran Persson tänkte ursprungligen bara använda en månad för sin kampanj. "Timingen" för folkomröstningen kunde inte ha blivit felaktigare. Valutgången har gett Tony Blair och England det svar som Göran Persson uppenbarligen saknade. England ska undvika ett referendum!

Jasidan lyckades dåligt med svaren på ekonomiska frågor. Talet om antalet nya jobb och risk för utflyttningar var väl luftigt för att vinna trovärdighet. Inte heller hade man något bra svar på de upprepade varningarna, att de stora ekonomierna i Euroland - Tysklands, Frankrikes och Italiens – snarast måste leva upp till stabilitetspakten. Att som Frankrike helt nonchalera dessa krav är förödande för EU:s anseende. Och italienarna måste också snart inse, att den ledning landet nu har knappast hör hemma i ett modernt demokratiskt EU-land.

Det är säkert klokt att vänta med "Europas enda valuta" - euron - till de stora euroländerna behagar rätta mun efter matsäcken. Vi har faktiskt redan låtit alldeles för stora resurser gå från norra till södra Europa. Frankrike får alldeles för stort jordbruksstöd. Undra på att EU är populärt i de områden dit stöden går och impopulärt i de länder som levererar pengarna. Hade någon väntat något annat?