Inte bara Jeppe

ºDen alkoholpolitiska debatten rullar på för fullt. Många, för att inte säga alla, är intresserade och deltar på ett eller annat sätt. Det är bra.

Själv har jag blivit kontaktad av journalister från tidningar jag inte ens visste existerade och alla har de ställt samma fråga; nämligen hur jag ställer mig till förslaget att sänka skatten på starksprit med 40 procent.

Tyvärr är det just procentsatser som blivit det centrala i debatten. Höjden av jämlikhet tycks vara att våra priser på alkoholvaror harmoniseras med övriga Europas.

Det jag saknar i debatten är omsorgen om alla de som redan nu har alkoholproblem, de som är i riskzonen och oss andra som i vart fall än så länge inte tillhör den stora grupp som dricker för mycket. Kanske inte i praktiken – men i samhällsdebatten – lyfts narkotikamissbrukarnas vårdbehov fram.

Med all rätt blir vi upprörda när vi hör att kommuner och landsting inte tar sitt ansvar och erbjuder narkomaner den vård de behöver och borde ha rätt till.

Vi borde bli lika indignerade när en alkoholist lämnas att klara att bli nykter på egen hand.

Det finns alldeles för många som är slavar under narkotika men det är många, många fler som lever i alkoholismens helvete.

Oavsett drog, om det är spel, knark eller sprit måste den beroende få hjälp, stöd och vård för att komma ur sitt missbruk.

Det är som om vi nästan har glömt att man kan bli alkoholist av att dricka alkohol. Diskussionen om hur hög vår spritskatt ska vara får inte gömma undan detta faktum.

Av en händelse läste jag en artikel i tidskriften Chef. Rubriken "Min medarbetare tog sitt liv" fångade mitt intresse. Denne medarbetare visade sig ha haft alkoholproblem.

Den åtgärdsinriktade arbetsledaren skrev ett kontrakt med den anställde vilket gick ut på att om arbetstagaren inte upphörde med sitt drickande skulle han avskedas.

Det gick bra i flera månader men sedan inträffade ett återfall i missbruk.

Sagt är sagt och skrivet är skrivet. Medarbetaren blev avskedad och några dagar senare begick han självmord.

Denne arbetsledare tycks ha anammat metoden "ta dig i kragen" för att få sin medarbetare nykter.

Den metoden är ganska populär eftersom den är billig, lyfter bort ansvaret från oss andra och placerar det i stället helt på missbrukaren själv. Som behandlingsmetod har den emellertid aldrig fungerat och kommer inte att göra det framöver heller.

En alkoholist har redan tagit sig i kragen åtskilliga gånger utan att för den skull vinna över beroendet.

I Norden dricker vi av tradition berusningsinriktat, men sedan 1970-talet har vi också anammat kontinentala vanor med en drink före middagen och ett par glas vin till falukorven.

I storstäderna har varje restaurang och pub med självaktning after work-priser på alkohol att locka sina kunder med.

En starköl eller ett glas vin kostar just inte mer än en kopp kaffe mellan klockan 17 och 19.

Det är en klen tröst att vi i Sverige har färre alkoholberoende och färre alkoholskador än övriga Europa. Vi har färre men sannerligen inte få.

Vår totalkonsumtion har successivt blivit större, och det i allt snabbare takt. Sedan 1996 har den ökat med 29 procent.

Vi dricker nu 10,6 liter ren (100 procent) alkohol per år, fördelat på alla över 15 år. Omräknat och könsfördelat så innebär detta att män dricker 70 centiliter starksprit i veckan och kvinnorna 30 centiliter. Detta borde oroa oss alla.

Visst smakar det bra med ett gott vin till maten och visst är det trevligt att skåla på kalas. Stannade det bara därvid vore drickandet inget problem, snarare tvärt om.

Men i alkoholens spår följer allt för ofta våld och död i hemmen, på gator och torg och på våra vägar.

Barn far illa för att föräldrarna super. Det är allt detta negativa vi gemensamt måste ta tag i och göra något åt. Det handlar inte om moralism, det handlar om solidaritet.

Visst ska vi fortsätta att debattera alkoholskatternas storlek men samtidigt måste vi få upp ögonen för att de vars bruk glider över i missbruk inte är någon särskild sorts karaktärslös människa utan är en av oss.

Jag är säker på att alla har någon i sin bekantskapskrets som dricker på ett destruktivt sätt. Vi har ett gemensamt ansvar att förhindra att fler blir offer och att hjälpa dem som redan blivit det.

För 150 år sedan var Sverige ett fattigt och underutvecklat land. Människor levde i misär. Både barn och vuxna söp och svalt.

En del av arbetarnas löner utbetalades i brännvin och det mesta av resterande inkomst gick åt till att köpa mer. Svenska folket höll i klartext på att supa ihjäl sig.

Den gången lyckades folkrörelserna vända utvecklingen. Klarar vi det en gång till?

Ulla Wester (s)

riksdagsledamot