Klassisk valspurt – med klyftor
Ändå låter det så från vänsterhåll. Mycket medvetet.
Det mobiliserar de egna till att tala om klasskamp.
Grupp mot grupp.
Nyord som "skatt på förmögna" är möjligen lite löjliga, men onekligen retoriskt välfunna.
Få tror att en sådan skatt kommer att drabba dem själva. Få anser att de är rika. Få kopplar en beskattning på förmögenhet till att den kan vara skadlig för landet som helhet, att den driver kapital ur landet och gör att arbetstillfällen skapas någon annanstans.
Detta är de rödgröna ytterst medvetna om, ändå envisas de, eftersom "sänkt skatt eller välfärd" passar så väl in i allt tal om klyftor. I praktiken lär det, om man får tro Mona Sahlin, bli som det var under tidigare S-regeringar: de allra rikaste undantas från förmögenhetsbeskattning.
Man får heller inte glömma att S aldrig tidigare har gått till val på så stora skattesänkningar som man nu gör, samtidigt som man glatt accepterar de fyra stegen i jobbskatteavdraget, vilket ju är märkligt om de nu verkligen har varit så förödande.
Mycket talar för motsatsen.
I går presenterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle en rapport just om jobbskatteavdraget. Nationalekonomen Lennart Flood konstaterar, i likhet med tidigare finansdepartementet, att 72 000 nya jobb har skapats med avdragets hjälp. Dessutom understryker Flood att jobbskatteavdraget har gjort inkomstfördelningen jämnare än tidigare. Det har blivit mer lönsamt för låg- och medelinkomsttagare att arbeta.
Det finns mer att sätta upp på kontot för desperata utspel.
I Kristianstad har S skrivit avtal med sig själv, i form av LO-förbundet Kommunal, om att ingen kommunanställd ska sägas upp under nästa mandatperiod om de själva får makten.
Det är valfläsk som heter duga. Att bli garanterad sin anställning, oavsett vad, tilltalar rimligen alla. Kruxet är bara att ett sådant löfte är ohållbart.
Ändå är det förklarligt.
De rödgröna gör i valrörelsen ett stort nummer av att ett antal tjänster har försvunnit runt om i kommunerna under senare år. De låtsas dock varken om den globala finanskrisen, eller det faktum att det har varit mindre barnkullar i skolan. Inte heller tar de till sig att det kommunala välfärdsuppdraget inte längre utförs enbart i kommunal regi. När friskolor öppnar, när vård- och omsorgsföretag tar över, blir samma välfärdstjänster som tidigare utförda. Att antalet kommunanställda har minskat innebär således inte med nödvändighet att antalet personer som arbetar inom välfärden har minskat.
Och: Kommunen har inget veto mot friskoleetableringar. Om Skolinspektionen ger tillstånd påverkar det naturligtvis elevunderlaget för de kommunala skolorna, samtidigt som nya tjänster uppstår på friskolorna. Om kommunen då inte anpassar antalet anställda efter hur mycket arbetsuppgifter det finns misshushåller de med skattebetalarnas pengar.
Med darr på stämman mässas det också om ett "ödesval". Bland annat från Mona Sahlin. Det är till att förlora fattningen, såvida hon nu inte talar om sin egen karriär. Sverige är ett av världens rikaste länder. Inkomstklyftorna är de minsta. Välfärden omfattar alla.
Utmaningen för framtiden är att försvara välfärden, vilket blir tuffare än tidigare eftersom den globala konkurrensen är så mycket större i dag. Därför måste förutsättningarna förbättras för alla. En bra skola, drivkrafter för arbete, ett växande och livskraftigt näringsliv – och en god välfärd.
Skrämselpropaganda om att allianspartierna är omänskliga och vill rasera välfärden går möjligtvis hem bland de partitrogna, men som argument för att övertyga andra torde det inte fungera. Sverige har inte förötts under de senaste fyra åren. Tvärtom står landet stadigare än jämförbara länder. Och det utan att svenska folket till exempel har tvingats köpa en bilfabrik, vilket antagligen hade legat nära tillhands om S hade fått hantera Saabkrisen.
Det är inte allianspolitiken som river itu landet, det är alltför klyftig vänsterretorik.
