Kraftlös konkurrenspolitik

Stolt förkunnade EU:s stats- och regeringschefer vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 att unionen ska bli världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi till 2010. Tillväxtfrågorna stod i fokus. Metoden var jämförelser och offentlighet för att skapa politiskt tryck. I dag är Lissabonprocessen inte precis högprioriterad.

Regeringen Persson har heller aldrig direkt brunnit för Lissabonprocessen. Länge använde statsministern landjämförelserna som tillhygge för att inte behöva göra så mycket. Statsråden stod i kö för att få berätta hur bra det går i Sverige. I skolan, för forskningen, inom näringslivet.

Den svaga strimma av hopp om att regeringen hade börjat ta tillväxtfrågorna på allvar som kunde anas efter svenskarnas nej till euron hösten 2003 försvann också fort. Efter avklarat kafferep med Svenskt Näringsliv och en upphaussad tillväxtkongress våren 2004 fick det vara nog. På kongressen inledningstalade Persson och likställde bland annat tillväxt med ”en liten flicka som lär sig cykla”. Och på den vägen var det. Behovet av tillväxt ansågs närmast överdrivet. Tillväxtkongressen förvandlades till en fördelningskongress.

Att det höga, svenska skattetrycket internationellt utpekas som en belastning har viftats undan med att svenskarna accepterar höga skatter, eftersom de får så mycket välfärd för pengarna.

I veckan publicerades så en rapport från det schweiziska managementinstitutet IMD, som visar att Sverige halkar efter i den internationella konkurrensen.

Av 60 undersökta länder har Sverige ramlat från elfte till fjortonde plats. Det är inte katastrofalt, men det anger en rörelseriktning. Rapporten ger en något dystrare bild av den svenska konkurrenskraften än den som Världsekonomiskt forum gav i sin rapport i höstas. Men i stora drag är de bägge samstämmiga. Skillnaden beror på mätmetoder.

Enligt IMD har USA, följt av Hongkong och Singapore bäst förutsättningar i världen för att ta för sig på den hårt globaliserade marknaden. Sju av de tio konkurrenskraftigaste länderna är inte EU-medlemmar. De enda som kvalar in på topplistan är Finland (6), Danmark (7) och Luxemburg (10). Intresset för Lissabonprocessen borde mot denna bakgrund öka, inte minska.

Sveriges starka sidor är framför allt tre: det privata näringslivets vilja att satsa på forskning och utveckling, svenskarnas intresse för datorer och den svenska jämlikheten. Det är svårt att påstå att den sittande regeringen har bidragit positivt inom dessa områden med sin socialdemokratiska politik.

Regeringen bruka berömma sig för att Sverige satsar mycket på forskning. Men ”glömmer” lika ofta bort att tala om vem som står för huvuddelen av finansieringen: det privata näringslivet.

Intresset för datorer har regeringen gång på gång försökt slå mynt av genom att ropa högt om bredband åt alla, men samtidigt har man dragit tillbaka medel för utbyggnaden.

Jämlikheten bygger på fast liberal grund.

Nej, regeringen har betydligt mer att ta åt sig ”äran” av allt det som ligger Sverige till last: högt skattetryck, stor offentlig sektor och dåliga incitament för invånarna att arbeta eller starta företag.

Regeringen talar hellre om att höja skatter än om att sänka dem, förvissade om att de har folkets stöd. Saken är bara den att svenskarna inte får mer välfärd för sina skattepengar än många av våra europeiska grannar. Det har slagits fast gång på gång, utan att till synes få genomslag i det allmänna medvetandet. Sverige är ett välfärdsland bland andra, varken sämre eller bättre. Bara med högre skatter.

De ekonomiska utsikterna så här mitt i högkonjunkturen är besvärande. Sysselsättningen är fortsatt svag. Branschorganisationen Teknikföretagen spår dessutom i sin senaste konjunkturrapport att den internationella industrikonjunkturen bromsar in, och att tillväxten för svenska industribolag halveras i år.

Med sjunkande konkurrenskraft blir det än svårare att rädda jobben. Då hjälper det inte att ungdomsminister Lena Hallengren vill skapa nya arbetstillfällen för ungdomar genom att tillsätta en koordinator.

Tillväxtmotorn är företagande, finansiering och forskning. Stärkt konkurrenskraft för företagen ger jobb.