Kusligt på UD
Raoul Wallenbergs öde kommer även i fortsättningen att vara höljt i dunkel. Det råder fortfarande oklarheter om när och hur den svenske diplomaten dog, likaså varför han greps i Budapest och fördes bort av ryssarna i andra världskrigets slutskede den 16 januari 1945. Den gemensamma svensk-ryska kommission, som i tio års tid ägnat sig åt att granska ärendet, har inte kunnat enas kring några avgörande slutsatser. I går tvingades man lägga fram en rapport i två delar, en svensk och en rysk version.
Ryssarna, som helst av allt vill bli kvitt den pinsamma affären en gång för alla, slår fast att Wallenberg dog i juli 1947. Vladimir Tutjin, ordförande för den ryska arbetsgruppen, ville vid gårdagens presskonferens till och med beteckna händelsen som ett överlagt mord. Som en sentida gest av ursäkt är man från rysk sida beredd att resa någon form av minnesmärke över Wallenberg i Moskva.
Svenskarna å sin sida godtar inte den tolkningen. Det finns alltför många dokument och vittnesmål som pekar mot att Wallenberg levde längre än 1947. Även om bevisen var för sig kan synas svaga, anser man att de sammantaget inte kan avfärda möjligheten att svensken hölls fängslad av Sovjetregimen, troligen under annan identitet. Huvudhypotesen är att han isolerades i Vladimirfängelset, ett illa beryktat KGB-läger för utländska politiska fångar.
Ord står mot ord. Bevisbördan ligger hos ryssarna och de har uppenbarligen inte kunnat styrka sin tes att Wallenberg verkligen likviderades i juli 1947. Affären som sådan är i alla fall långt ifrån död. Granskning av mer eller mindre oberoende experter lär fortsätta.
Även om skulden för Wallenbergs öde vilar tyngst på den kommunistiska förtryckarregimen i Moskva kastar det delvis nya material som kommissionen lagt fram en mörk skugga över Tage Erlanders socialdemokratiska efterkrigsministär i Stockholm. Den svenska utrikesledningen med den närmast formalianeurotiske Östen Undén som ansvarig minister höjde inte ett finger för att undsätta Wallenberg. Snarare tvärtom; signaler om att ryssarna ville ha honom utväxlad mot ryska medborgare avvisades kategoriskt. Dåvarande ambassadören i Moskva Staffan Söderblom agerade i ärendet synnerligen suspekt i sina kontakter med sovjetiska utrikesdepartementet och med självaste överbödeln Stalin. Det finns starka misstankar om att Raoul Wallenbergs sak offrades för den svenska regeringens ambition att stå på god fot med ryssarna. Svassandet för Moskva gick ju till och med så långt att man till varje pris skulle pracka på de högst motvilliga ryssarna ett handelsavtal. Då var ett människoliv inte mycket värt, inte ens ett svenskt som riskerat allt genom heroiska och oegennyttiga hjälpinsatser. Här skymtar vi bilden av ett lika cyniskt som kusligt diplomatiskt spel.
Väl förtrogen med innehållet i kommissionens dokument har statsminister Göran Persson redan dragit nödvändiga slutsatser. Hans ursäkt för regeringen Erlanders missgrepp, personligen framförd till Wallenbergs efterlevande, väcker trots allt respekt. Visserligen måste han i samma ögonblick ha förträngt att den regering han själv leder 50 år senare bygger sitt parlamentariska underlag på ett parti som dräller av bekännande kommunister.
Regeringen ska låta oberoende fackhistoriker granska den svenska utrikesledningens handläggning av Wallenbergaffären. Allt tidigare hemligt arkivmaterial blir nu offentligt och tillgängligt för forskning. Där bakom kan man ana Perssons gryende insikt om det befängda och omöjliga i hållningen att socialdemokratins historia skulle vara helt fläckfri. Om denna islossning i förlängningen förmår kasta ljus över Raoul Wallenbergs sista år och dagar är emellertid inte självklart.
