Låt religionen förbli en bisak

Vid en första anblick kan skälen synas acceptabla.

Svenska kyrkan får prästutbildning bekostad av staten, då ska också andra trossamfund få det. Visst kan gränsdragningsproblem uppstå, men dessa torde inte vara svårare att lösa än i andra sammanhang då staten bidrar med pengar, exempelvis i form av kulturstöd.

Religionen har också fått en pånyttfödelse i samhällsdebatten. Värdefrågor kopplas ofta till trosuppfattningar. Här kan man anse att staten har en roll. Det mångkulturella samhället är tillåtande, inte förbjudande. Ändå agerar samhället på ett sätt som får främst muslimer att ställa sig utanför. Avsaknaden av en svensk imamutbildning gör att många verksamma imamer här rekryteras från andra länder. Följaktligen saknar de kunskaper om svenska språket och svenska förhållanden. Till detta kan läggas uppgiften om att saudiarabiska radikala muslimer erbjuder sig att tillhandahålla imamer gratis.

"Då bidrar vi med öppna ögon till en radikalisering av islam i Sverige", som Leijonborg uttryckte det.

Visst, så kan det säkert vara.

I ett andra tankeled är det lätt att argumentera mot mer offentliga bidrag till religiösa samfund.

Sverige har inte någon statskyrka. Religionen har inte en framskjuten plats i det sekulära samhället. I stället är religionen i högsta grad en privat angelägenhet.

Därför vore det mer rimligt att i stället för att ge fler och mer bidrag till religionsutövare göra precis tvärtom: dra in det offentliga stödet till Svenska kyrkans prästutbildning.

Om ingen får statligt stöd är det också ett utslag av klassiskt, svenskt rättvisetänkande.

Men frågan är mer komplex än så. Det går inte att bortse från religionens roll, men det går att utkräva ansvar av samfunden.

En bättre ordning än den Leijonborg tycks överväga vore därför att föra över medel från teologiutbildningarna på högskolorna till riktade insatser för ökad förståelse.

Staten gör vad den kan för att påverka alla skolelever i landet genom att forma en utbildning som förmedlar svenska värderingar och jämlikhetsideal. Det fungerar inte alltid. Extrema åsikter florerar ändå. Och må så göra; de bemöts bäst i en öppen debatt.

Det finns inte samma möjligheter att påverka och bidra med "demokratisk skolning" åt vuxna som kommer för att vara verksamma i Sverige. Det är möjligt att detta behövs, men då får det inte göras skillnad på folk och folk. Detta är en annan debatt, om än på samma tema. Behovet av språktest för medborgarskap har Leijonborg lyft tidigare, nu tycks han vädra behovet av kunskaps- och åsiktstest. Det är verkligen inte särskilt lyckat.

De religiösa samfunden måste hållas ansvariga för sin verksamhet. Religiös skolning måste de naturligtvis själva stå för. Att ta till sig grundläggande demokratiska värderingar är samtidigt ett individuellt ansvar, på samma sätt som att öppna sig för det omgivande samhället. Påverkan utifrån sker bäst genom en aktiv dialog.

Samtidigt måste vi i religionsfrihetens namn acceptera att somliga väljer att leva sitt liv tillbakadragna från samhället, gudfruktiga och inskränkta.

Den största risken med Leijonborgs vilja att underlätta integrationen med bidrag till en svensk imamutbildning är att de religiösa samfunden tillmäts orimligt stor betydelse.