LO styr och ställer
Efter att Christer Elmehagen, tidigare vd för AMF Pension, i går offentliggjort delar av sitt omskrivna pensionsavtal framstår det som på gränsen till övertydligt att styrelsen verkligen har fått all information den har behövt – hela styrelsen.
Därmed hamnar LO-chefen Wanja Lundby-Wedins uppgifter om att hon "grundlurats" åter i fokus. Sedan tidigare har det ju stått klart att siffrorna lätt har kunnat återfinnas i årsredovisningarna sedan flera år tillbaka: att bolaget har betalat in 770 000 kronor i månaden till vd:ns pension.
Frågan blir nu om LO:s dementimaskin rullar igång på nytt, eller om vi får uppleva en annan mediestrategi i försöken att rädda Lundby-Wedin undan medlemmarnas raseri.
LO är, vilket har framgått med all önskvärd tydlighet under de senaste veckornas pensions- och bonusskandaler, inte vilken liten oskyldig facklig organisation som helst.
LO är en maktapparat, en tvilling till Socialdemokratiska Arbetarepartiet, en kamporganisation. LO arbetar inte enbart med fackligt arbete, utan ser den politiska samverkan med Socialdemokraterna som en förutsättning för att kunna företräda sina medlemmar. Den kopplingen finns, som bekant, inte. Övriga fackliga organisationer bedriver ett framgångsrikt arbete å sina medlemmars vägnar utan någon som helst bindning till något politiskt parti.
Och enligt Valu röstade endast hälften, 54 procent, av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna i valet 2006. 10, 4 procent röstade på Moderaterna, det nya arbetarpartiet.
Samtidigt pumpar LO varje år in många miljoner i Socialdemokraterna. Och förväntar sig att få den politik man begär, vilket naturligtvis fungerade bättre så länge Partiet satt ensamt vid makten. I en undersökning av valrörelsen 1998 uppskattade författaren Anders Johnson LO:s totala stöd i form av pengar och arbetsinsatser till 100 miljoner kronor.
Allt detta är känt och omdebatterat sedan många år tillbaka. I Danmark har LO av trovärdighetsskäl valt att skilja sig från Partiet precis som Staten har skilt sig från Kyrkan i Sverige.
Mindre känt är att LO har varit en usel tidningsägare. Visst rötterna är djupa. Under A-pressens glada dagar och den tydliga politiska styrningen av den socialdemokratiska partipressen var det vardag. Men att LO i dagens medieklimat med fria, oberoende och professionella redaktioner har försökt utnyttja sitt ägande av Aftonbladet för att påverka vad som skrivs inte bara på ledarplats är, minst sagt, överraskande.
Aftonbladets tidigare chefredaktör Anders Gerdin avslöjar nu i en intervju i mediebranschtidningen Resumé att den tidigare avtalssekreteraren Erland Olausson, med Lundby-Wedins samtycke, i tio års tid har drivit frågan om att tidningens krönikörer på nyhetsplats skulle godkännas av LO-ledningen.
LO har krävt att debattredaktören Lotta Gröning ska sparkas och att den politiska kommentatorn Lena Mellin inte ska få tycka på tvärs med ledarredaktionen, som betecknar sig som oberoende socialdemokratisk.
"Det är skrämmande att ägaren till Skandinaviens största tidning inte förstår att detta äventyrar hela tidningens trovärdighet", säger Gerdin.
Skrämmande – och talande.
Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein var tidigt ute och försvarade Wanja Lundby-Wedin, sin ägare, efter att pensionshistorien i AMF Pension rullats upp. Det var väl så LO ville ha det.
