Luckor i Theorin

Euromotståndaren Maj Britt Theorin (s) gästade Kristianstad i går. I en debatt mot riksdagsledamoten Christer Nylander (fp) på Högskolan bidrog hon till folkupplysningen inför den 14 september med skrämselpropaganda av det grövre slaget.

Theorins argument var inte direkt dagsfärska. Redan inför EU-omröstningen 1994 varnade hon för kvinnofällan, superstaten och det hemska försvarssamarbetet. Så även i går. Skillnaden är att de hemska Brysselbyråkraterna nu har ersatts av de lika hemska Frankfurtbankirerna.

"Jag skäms rätt mycket nu när jag tänker på hur vi skrämdes 1994. De argument jag hade då stämde inte", sa s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul nyligen. Då slogs hon för ett nej till EU-medlemskap, nu vill hon se ett ja till euron. Gång på gång har Pekgul betonat att hon hade fel när hon 1994 hotade med att EU skulle bli en kvinnofälla.

Partikamraten Theorin skäms inte. Hon blundar för verkligheten och idisslar om samma gamla farhågor. Att hennes domedagsprofetior inte har gått i uppfyllelse tycks inte bekymra henne nämnvärt. Sverige behöll, som bekant, sin försvarspolitiska valfrihet som medlem i EU. Och Sverige behåller sin försvarspolitiska frihet oavsett om vi använder euron eller inte.

På en lika vulgärt låg nivå slog Theorin i går fast att EMU är ”ett manligt projekt byggt på manliga värderingar”. Jaså? Är ordning och reda i statens finanser mer manligt än kvinnligt? Är det bara män som önskar stabilitet och trygghet?

Fakta är att bara mellan 1999 och 2001 skapades fyra miljoner nya jobb i EU. Cirka 70 procent av dem gick till kvinnor. Även kvinnor, hur illa Theorin än tycker om det, drar fördel av den tillväxt som skapas inom det europeiska samarbetet.

Euron är en väsentlig del av de förenade europeiska strävandena. Den gemensamma valutan leder till lägre ränta, lägre priser, ökad handel och fler investeringar i Sverige, kort sagt: en högre tillväxt. Det är ekonomer på bägge sidor i eurokampanjen överens om. Och god tillväxt är en förutsättning för välfärden och den offentliga sektorn med vård, skola och omsorg. De områden som, än så länge, domineras av kvinnor. Slutsatsen kan således lika gärna bli den omvända: det är utanförskapet som är en kvinnofälla.

Att Theorin även upprepade det krystade demokratiargumentet är märkligt. Opåverkbara bankdirektörer i Stockholm är enligt detta trångsynt nationalistiska sätt att se bättre än opåverkbara bankdirektörer i Frankfurt. Det är likaledes svårt att se varför nejsägarna välkomnar inflationsbekämpning om Riksbanken sköter den, men att samma uppdrag förvandlas till ett hot mot välfärden om Europeiska centralbanken sköter den.

Resonemanget går inte ihop och det är inte utan att man undrar vilka teoretiska kunskaper som Theorin grundar sitt ställningstagande på. EMU är ingen konspiration som politiska teknokrater i Bryssel har pådyvlat Europas demokratier. Det är ett frivilligt samarbete mellan folkstyrda stater. Ett samarbete som har starkt stöd hos de europeiska folken.