Makten finns i mitten

Det anas en känsla av befrielse på miljöpartiets pågående kongress i Norrköping. Nu när de är befriade från de begränsningar som det åtta år långa nära samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet innebar, kan de gröna kongressombuden i större utsträckning känna sig fria att tycka och tänka som de vill.

Den ideologiska frigörelsen märks främst på partiets kärnområde miljöpolitiken. De gröna har presenterat en offensiv klimatstrategi för att reducera växthuseffekten. Högre nationella koldioxidskatter, en miniminivå för koldioxidskatter inom EU, globala utsläppsmål för transporter och industri samt ett avskaffande av direkta och indirekta offentliga subventioner av fossila bränslen i såväl Sverige som på EU-nivå finns på miljöpartiets dagordning. Målet är att Sverige till år 2050 ska ha minskat utsläppen av växthusgaser med 80 procent från 1990 års nivå och att EU-länderna minskar sina utsläpp med 60 procent under samma nivå.

De energikrävande basindustriernas fackföreningar och tillväxtorienterade socialdemokrater har knappast samma radikala miljöpolitiska agenda, men miljöpartisterna är nu maktpolitiskt frikopplade och kan följa sin övertygelse.

Mest uppmärksamhet kommer nog ändå att, trots mediernas fokusering på klimatfrågor, riktas mot de miljöpartistiska kongressombudens inställning till blockpolitik och maktallianser. Det dubbelspel som kännetecknar den taburettlystna gröna partiledningen – miljöpartiet ska inte ingå i någon politisk allians men ändå sikta på ett samarbete med socialdemokraterna efter nästa val – är varken trovärdig eller hederlig.

De gröna försöker röstmaximera och dämpa interna spänningar genom att basunera ut detta diffusa och osammanhängande budskap. Det råder dock ingen tvekan om att partiledningen helst vill samarbeta vänsterut, med målet att få miljöpartistiska ministrar i en socialdemokratiskt ledd regering.

Det finns också ett annat synsätt inom miljöpartiet som anknyter till den position som alternativt ekologiskt mittenparti som de gröna intog under partiets första decennium på 1980-talet. Denna tradition är fortfarande stark på det lokala och regionala planet runtom i landet och manifesteras genom blågröna koalitioner, som exempelvis i Region Skåne.

Efter valet 2002 kom regeringsförhandlingarna mellan miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna förvånansvärt långt. Syftet var att skapa en mittenregering med passivt stöd från moderaterna. Tiden var inte mogen för ett sådant intressant politiskt experiment, men i framtiden kan det uppstå situationer där en blågrön regering på riksplanet kan vara det bästa sättet att bryta parlamentariska låsningar och skapa förutsättningar för regeringsdugliga parlamentariska majoriteter.

Därför vore det önskvärt att det inom miljöpartiet utvecklas en mer öppen attityd gentemot det borgerliga blocket. Det finns många beröringspunkter mellan de borgerliga och miljöpartiet, bland annat bejakandet av mångfald och inställningen att individens frihet att kunna välja alternativa livsvägar är central.

Vilken konstruktiv och betydelsefull roll de gröna kunde spela i svensk politik, om bara partiet satsade på att gå tillbaka till sin ursprungliga position mellan blocken.