Moderaternas tröskeleffekter
Moderaterna kämpar oförtrutet med att hitta ett vinnande koncept för att kunna hålla hela distansen ut i kampen om väljarna. När det verkligen gällt, på valdagen, har partiet under hela efterkrigstiden haft förtvivlat svårt att spränga den magiska 25 procentsgränsen. Med denna högst legitima ambition för ögonen presenterade Sveriges största oppositionsparti i går ett förslag till nytt idéprogram under den klart blåögda rubriken På tröskeln till mänsklighetens bästa tid. Det gällande från 1978 har några år på nacken och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Däremellan har moderaterna trevat sig fram med ett antal handlingsprogram och manifest, bland andra det senaste och omdebatterade Land för hoppfulla 1997.
På salig Gösta Bohmans tid hette det att moderaternas politik "skulle vara förankrad i konservativ ideologi och förena denna med liberala idéer". Ingen kan förneka den från början starkt konservative Bohmans exempellösa framgångar som frihetens envangelist i det gamla förstockade högerpartiet. Frågan är i vilken utsträckning moderaterna ett knappt kvartssekel senare fortfarande identifierar sig som ett liberalkonservativt parti, en i grunden inkonsekvent och motsägelsefull etikett. Det låter sig inte entydigt utläsas i det nya idéprogrammet och bakom det substanslösa svammel som brukar känneteckna den här typen av ideologiska bekännelseskrifter. Visst gör programmakarna avstickare långt in på frihetliga stigar med stark betoning på ökat spelutrymme för individen i ett samhälle där demokratins och rättsstatens ideal hålls högt. Men samtidigt har de varit noga med att inte förspilla det konservativa arvegodset. Gud, historien och familjen finns med på ett hörn. Kanske mest som en påminnelse om att moderaterna numera har fått ett alldeles eget högerspöke på halsen i kristdemokratisk skepnad.
Av samma skäl är partiets monomant upprepade krav på sänkta skatter skrivna med ytterst små bokstäver. Den tidigare hårdsminkade ekonomismen har bytts ut mot ett mjukare ansikte: den lilla världen, lokal demokrati och öppenhet gentemot invandrare och flyktingar. Moderaternas innovativa klasskampsretorik har dessutom fått fullt genomslag i programmet. Huruvida detta hämtat mest näring från en västanfläkt av "medkännande konservatism" (compassionate conservatism) eller från partiledaren Bo Lundgrens barndomsminnen och karriär i riksdagen låter vi vara sagt. I det senare fallet betyder det att ädla tankar liksom dito druvor behöver lång tid för att mogna.
I programmet finns trots allt mycket att hämta för en samlad borgerlig offensiv inför valet 2002. Nog borde fyrklövern kunna enas om följande måltavlor: för mycket stat, för mycket social ingenjörskonst och för mycket av maktarrogans i den offentliga apparaten.
Sedan återstår det bara för Bo Lundgren att visa att han besitter företrädarens talanger som konstruktiv och drivande lagledare. Annars lär moderaterna fastna på tröskeln till den bästa av världar.
