Mörkt i Mellanöstern
Det är svårt att prata och slåss samtidigt. Konstruktiva förhandlingar om känsliga frågor som fred och ömsesidig säkerhet kan näppeligen pågå samtidigt som bägge sidor i en konflikt ser de sina falla offer för motpartens våld. Ändå är det bara genom samtal som det går att få stopp på dödandet – bruk av våld för att trygga säkerheten är en strategi som oftast bara föder ännu mera våld. Men konstruktiva samtal kräver vilja. Och det är när det kommer till vilja som situationen i Mellanöstern lämnar mycket att önska. Strax efter midnatt natten till tisdag slog Israel till mot ledaren för Hamas väpnade gren i Gaza. Salah Shehada dödades i ett raketangrepp mot det bostadshus där han befann sig. Angreppet dödade även minst fjorton andra palestinier och skadade ett hundratal. Flera av de dödade och många av de skadade uppges vara barn. Israel håller Shehada som ytterst ansvarig för en mängd självmordsbombares illdåd. Dåd som skördat många israeliska dödsoffer. Angreppets syfte var alltså att döda en man. De andra råkade vara i vägen. Det är ett minst sagt brutalt tillvägagångssätt i en brutal strategi som inte är värdig Israel. Landets hårdföre premiärminister Ariel Sharon kallar dock attacken för en stor framgång, men beklagar samtidigt att civila drabbades. Hamas svarade med att hota med nya urskillningslösa terrordåd mot israeler och den palestinska myndigheten första kommentarer fördömde attacken, efterlyste förhandlingar och slut på "kriminella militära attacker" från "naziarmén". Det är knappast ett uttalande som ökar den palestinska myndighetens anseende. I efterdyningarna av angreppet mot Hamasledaren utbröt nya strider mellan israeler och palestinier i Gaza. Återigen ser vi hur perspektivet skiftar snabbt mellan hopp och brist på detsamma i Mellanöstern. Den så kallade kvartetten som består av USA, EU, Ryssland och FN samlade sig runt flera krav på parterna vid ett möte om Mellanöstern i förra veckan. Starkt samlat internationellt tryck är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att nå någonvart. I måndags hyste så många bedömare hopp om avspänning mellan Israel och den palestinska myndigheten sedan den senare presenterat en plan för hur de områden Israel ockuperar på Västbanken skulle kunna återtas med Israels rättmätiga krav på säkerhet tillgodosedda. Också det faktum att Israel har låtit öppna det palestinska universitet i Jerusalem och har lovat att öppna ett PLO kontor i samma stad talade för en ljusning. Men det var då det. Omvärlden riktar nu skarp kritik mot Israel. Allt annat vore konstigt. Men man bör komma ihåg att Israel flera gånger har försökt få den palestinska myndigheten att gripa Hamasledaren Shehada, utan framgång. Så länge den inte förmår att på allvar göra upp med de extremistgrupper som dagligen hotar Israel med terror kommer de krafter i den israeliska regeringen som hellre tar saken i egna händer än söker dialog och samarbete med moderata palestinska krafter för att uppnå framsteg på vägen mot fred och säkerhet att förbli starka. Ansvaret vilar tungt på Yassir Arafat.
