Norskt valkaos i sikte

Spänningen stiger inför det norska valet på måndag. Opinionsmätningarna som bara för några veckor sedan spådde kraftig framgång för det konservativa Høyre visar nu att stortinget kan bli en kaotisk församling där mängden småpartier och frånvaron av en klar politisk majoritet kan leda till en svag regering som inte förmår bedriva någon kraftfull politik. Den sittande socialdemokratiska Arbeiderpartiregeringen under statsminister Jens Stoltenbergs ledning är i och för sig inte heller den särskilt handlingskraftig. Trots att den borgerliga oppositionen är hopplöst splittrad och statsfinanserna är i utomordentligt skick – statsbudgeten visar på ett överskott på 230 miljarder kronor i år och den statliga fond där överskottet från oljefälten i Nordsjön samlas innehåller 500 miljarder kronor – har regeringen inte lyckats övertyga norrmännen om att den är värd omval. Arbeiderpartiet låg för ett tag sedan kring 20 procents stöd i väljarmätningarna, men har på senare tid återhämtat en del. Partiet riskerar likväl att göra sitt sämsta val sedan 1920-talet och kan därmed tvingas lämna i från sig regeringsmakten. Före det förra stortingsvalet 1997 lovade den dåvarande statsministern Thorbjørn Jagland att Arbeiderpartiet skulle lämna regeringsställningen om partiet gjorde ett sämre val än det föregående valets resultat på 36,9 procent. Arbeiderpartiet nådde cirka 35 procent av rösterna och blev största parti, men regeringen tvingades lämna in sin avskedsansökan på grund av Jaglands löfte. Därmed öppnades dörren för en borgerlig regering bestående av de tre mittenpartierna Kristelig folkeparti, Senterpartiet och liberala Venstre. Mittenregering var svag, med endast en fjärdedel av stortingets mandat bakom sig, men statsministern Kristelig folkepartis Kjell-Magne Bondevik blev snabbt Norges populäraste politiker. Bondevikregeringen öppnade en ny politisk dimension i Norge, plötsligt fanns det tre regeringsalternativ. De traditionella borgerliga blocket och vänsterblocket kompletterades med ett mittenalternativ. Arbeiderpartiet och Høyre kände sig tillräckligt hotade av detta för att göra gemensam sak och tillsammans fälla Bondevikregeringen i början av år 2000. I stället tillträdde den sittande Arbeiderpartiregering under Stoltenberg. Den politiska turbulens med skiftande svaga regeringar och väljare som ständigt byter partisympatier som plågar norsk politik har att göra med de oljemiljarder som strömmar in i landet. Välsignelsen har blivit en belastning. För många medborgare framstår det som ett mysterium varför regeringen inte använder oljeintäkterna till att satsa på de nedslitna skolorna eller för att kapa vårdköerna istället för att spara pengarna i en oljefond för framtida bruk. Arbeiderpartiet och de ledande borgerliga partierna har inte pedagogiskt lyckats förklara att ett generöst användande av oljepengarna skulle skapa inflation och slå ut stora delar av den norska industrin. I frustration över att delar av den offentliga sektorn är svältfödd och skattetrycket är högt mitt i oljeöverflödet, vänder sig många väljare till politiska charlataner som det högerradikala Fremskrittspartiets Carl I Hagen, Socialistisk Venstrepartis Kristin Halvorsen och det nordnorska populistiska Kustpartiets Steinar Bastesen som alla utlovar enkla lösningar på Norges problem genom att låta oljemiljarderna rulla. Med tanke på det kaotiska storting måndagens norska val väntas frambringa lär spänningen vara större dagarna efter valet när försök att bilda en funktionsduglig regering inleds, än på själva valnatten när valresultatet inväntas.