Nostalgi i Almedalen

Statsminister Göran Persson äntrade Olof Palmes klassiska sommartalsarena – Almedalen i Visby – på onsdagskvällen. Han har tidigare år ryggat tillbaka inför tanken på jämförelsen med den inom socialdemokratin fortfarande helgonförklarade Palme och begränsat sin sommartalsaktivitet till sörmländska Björkvik i augusti. Denna rädsla för jämförelser med Palme delade han med företrädaren Ingvar Carlsson som väntade till 1992 – Carlsson blev statsminister 1986 – innan han sommartalade i Almedalen. Persson inledde klokt nog sitt tal med ett Palmecitat från början av 1980-talet som betonade vikten av internationell solidaritet. Klassklyftor och orättvisor måste bekämpas både i Sverige och i omvärlden…vårt land är beroende av utvecklingen i omvärlden…vi tar ansvar för Sverige genom att ta ansvar för omvärlden, betonade Persson i ett tydligt försök att gå i Palmes internationalistiska fotspår. Perssons engagemangför internationella frågor har varit påfallande sedan det svenska ordförandeskapet i EU och Perssons uppslutande bakom USA och resten av västvärlden, efter terrordåden i New York och Washington 11 september förra året, i kampen mot den internationella terrorismen. Statsministern har alltmer blivit en statsman med vana att uppträda på den internationella scenen, något han nu försöker använda sig av för att skapa bonuseffekter även i inrikespolitiken. Det är dock inte säkert att det lyckas. Olof Palme förlorade som bekant valen 1976 och 1979 trots eller tack vare sitt stora internationella engagemang. Förre moderatledaren Carl Bildt lyckades inte omvandla den status han fick från sin uppgift som internationell medlare i Bosnien till en seger i det svenska riksdagsvalet 1998. Svenska väljare röstar först och främst på politiker och partier som erbjuder lösningar på inhemska samhälleliga problem. Persson måste på allvar tillbaka till den inrikespolitiska arenan och erbjuda konkreta förslag som tilltalar väljarkåren om han vill ge sitt parti en stor valframgång i höst. Talet i Almedalen erbjöd dock inte några stora inrikespolitiska utspel. Enda nyheten var att statsministern uppmärksammade den "kapitalismens kris" som uppstått i och med upptäckten av bokföringsfiffel i flera stora amerikanska företag den senaste tiden. Persson utlovade åtgärder, bland annat en stärkt skatterevision, för att hindra att företeelsen sprider sig till det svenska näringslivet. Annars handlade Perssons anförande mest om ett vaktslående kring traditionella socialdemokratiska värderingar och politik. Indirekt hämtade han också inspiration från Palme i denna del av sitt tal, då de nostalgiska tillbakablickarna på fördelarna med 1900-talets folkhem förde tankarna till Palmeerans starka statsapparat med uppgift att lösa alla möjliga och omöjliga problem. De obligatoriska varningarna för borgerlig överbudspolitik och massiva moderata skattesänkningar fanns givetvis också med på Perssons repertoar. Att Göran Persson företräder ett parti som blir alltmer konservativt, i den meningen att socialdemokraterna försvarar det bestående och längtansfullt blickar tillbaka på fornstora dagar, blev nästan övertydligt i Almedalstalet. Olof Palme skulle ha nickat gillande och igenkännande om han stått i publiken. Knappt någon del av socialdemokratins grundläggande ideologi och budskap har ändrats sedan Palmes partiledarperiod för några decennier sedan. Men hur många av dagens väljare blir hänförda av en begagnad och otidsenlig 1900-talspolitik? Om allt socialdemokraterna har att erbjuda är nostalgi kommer 2000-talet bli en enda lång utförsbacke för partiet. Det går inte att backa in i framtiden.