Nu gäller det – tyvärr

Folkomröstningar borde bara hållas i nödfall. Den på söndag hör definitivt till de överflödigas skara.

Många förbannar nu säkert politikerna som skjutit över ansvaret på väljarna i en fråga där de själva redan bestämt sig. 75 procent av riksdagens ledamöter är för EMU. I en representativ demokrati borde saken därför ha varit bekymmersfri.

För många som inte bestämt sig presenterar sig här en utväg. Den som röstar ja ansluter sig till en, om än indirekt, folkmening. En kraftig majoritet av våra valda representanter – som därmed speglar en stor del av medborgarna – vill ju ha euron.

Det är verkligen ingen idealisk lösning, men kanske den bästa för villrådiga väljare som vill fatta ett principbeslut.

För det största problemet med folkomröstningar är nämligen att politikerna abdikerar. Riksdagsledamoten är ett substitut. Han eller hon ska fatta beslut i vårt ställe. Ogillar vi besluten väljer vi andra substitut.

Folkomröstningar sätter denna demokratiska princip ur spel. Ingen möjlighet ges till ansvarsutkrävande. Väljaren kan ju inte straffa eller belöna sig själv om det går bra eller dåligt med EMU-medlemskap eller fortsatt utanförskap. Samtidigt är konsekvenserna av ja eller nej fortfarande en sak för riksdagen att anpassa politiken till.

Dessutom är EMU en av efterkrigstidens viktigaste politiska frågor, viktigare än någon annan fråga som gått till folkomröstning. Och tyvärr den mest komplicerade. Kärnkraften, ATP, vänster- eller högertrafik, till och med EU, kunde med varierande framgång brytas ner i begripliga för- och nackdelar. Om EMU är det betydligt svårare att säga något bestämt. Vi kan konstatera att den finns och att den fungerar men hur det blir om fem eller tio år är en öppen fråga.

Varför håller vi folkomröstning?

Därför att politikerna aldrig sade hela sanningen under EU-omröstningen. Till skillnad från Storbritannien och Danmark sökte inte Sverige undantag från Maastrichtfördraget där medlemsländerna förpliktar sig att utveckla EU till en politisk och ekonomisk union. Hade Ingvar Carlsson och Carl Bildt sagt som det var, av EU följer EMU, skulle det blivit nej 1994. I stället mörkade och bluffade de för att vinna.

Det gick som bekant vägen men att låta riksdagen rösta för EMU och strunta i utfästelserna och löftena från det förflutna hade varit alldeles för politiskt riskabelt. Kruxet för socialdemokraterna och moderaterna är förstås att EU-medlemskapet aldrig fått EMU att framstå som lockande. Många väljare känner sig fortfarande lurade.

Men att rösta nej för att "ge igen" är fel. Vi har alla ett samhällsansvar att granska och värdera argumenten för och emot, att lyssna och ta intryck.

Till slut handlar det om man tror att ett utanförskap gynnar eller missgynnar oss. Sanningen är att EMU redan existerar och att dess enda alternativ är nej. Status Quo får också politiska och ekonomiska följder. Anpassningen till eurozonen fortsätter och förstärks.

Ja eller nej: efter den 14 september förändras Sverige.