Nytt år, ny valuta?

Så här på det nya året finns det skäl att vända blicken framåt. I höstas var det val, men även till hösten läggs en stor fråga i folket händer. I september är det dags att folkomrösta om euron. Det är bäddat för dramatik. Euron är en stor fråga som inte är alldeles lätt att ta ett samlat grepp om. Den länkar samman politiska nivåer med varandra och gör uppdelningen mellan inrikespolitik och utrikespolitik svår att göra i praktiken. Samtidigt skär den obarmhärtigt genom det politiska landskapet utan att låta sig underställas de vanliga politiska sorteringsmekanismerna som skiljer det ena partiet från det andra. För trots att Sverige genom EU-medlemskapet är djupt involverat i ett större politiskt sammanhang har våra politiker haft svårt att tänka nytt och se nya sammanhang. Extra svårt har det varit för socialdemokraterna. Sverige har under två mandatperioder styrts av socialdemokratiska regeringar som inte vågat utmana och inte tänka nytt i Europapolitiken. Göran Persson och hans närmaste har smugit och viskat om euron av rädsla för att trampa på tår ännu ömma sedan EU-folkomröstningen 1994. Bristen på nationellt politiskt ledarskap i denna fråga har varit lika stor som omsorgen om det socialdemokratiska partiets inre frid. Det är först på senare tid de socialdemokratiska taktikerna bedömt stämningen vara sådan i partiet att det går att släppa frågan fri och agera annat än internt. Vips kom det till stånd överläggningar partiledarna emellan och så fick vi plötsligt ett datum för folkomröstningen. Stick i stäv följde en överenskommelse om vad som ska stå på valsedlarna. Sedan gjorde Göran Persson några uttalanden om att Sverige i längden inte kan stå utanför valutaunionen och framstod plötsligt som en politiker som vågar säga kontroversiella saker och stå upp för en åsikt. Det är tråkigt att behöva konstatera att socialdemokraterna har så lätt att dominera svensk politik. Men det viktiga är trots allt att låsningarna har släppt. Att det äntligen finns ett mål i sikte. Den 14 september nästa år hålls folkomröstningen om ja eller nej till att införa euron som valuta. Utgången är långt ifrån given. De cyniker som påstår att utfallet inte spelar någon roll eftersom vi ändå kommer att gå med har fel. Det korn av sanning som den åsikten rymmer är att Sverige redan har en fot med i EMU-samarbetet. Det är bara den tredje etappen, euron om man så vill, som vi inte är med i. På sikt kommer det att bli politiskt svårt att fortsätta stå med en fot utanför och fortfarande vara EU-medlem, eftersom det penning- och valutapolitiska samarbetet är en grundbult i EU. Men folkomröstningen är på riktigt. Blir det ett nej så får vi problem. För Sverige tjänar på att vara med. Vi vinner inte bara ekonomiskt utan även fördelar i form av ökat politiskt inflytande. Men perspektivet både kan och bör göras större än så. Ett ja till euron är ett bevis på att vi tror på att framtidens Europa byggs tillsammans.