Om den oändliga dumheten
N yligen läste jag ett citat av Albert Einstein. Sådana är legio. Man kan undra hur han hann med alla sina E, M och C. Nå, han lär ha sagt: ”Endast två ting är oändliga, universum och mänsklig dumhet. När det gäller universum är jag inte helt säker.” Uttalandet är ofta tillämpbart, just nu på den kris som är under uppsegling runt Persiska viken och Hormuzsundet.
Knappt 40 procent av världens fartygstransporter av olja passerar sundet. Tidigare nästan helt dirigerade mot marknader i väst, men med en efterhand ökande andel till Kina. Iran, som oförtröttligt tycks sträva på med att framställa egna kärnvapen och därför drabbas av sanktioner från USA och EU, försöker nu spela ut ett hot mot trafiken genom sundet. Det är ett högt spel med dåliga odds, om inte ett självmordsförsök så i alla fall rysk roulett med flera kulor i magasinet. Varje handling som hindrar den fria sjöfarten på haven är ett brott mot internationella regler men också en direkt utmaning mot USA och ett allvarligt hot mot västvärldens redan skakiga ekonomi. Varje åtgärd för att spärra sundet skulle direkt utlösa militära insatser från USA. I sin tur skulle detta skapa en krigssituation där fler skulle känna sig kallade att delta för att uppnå egna nationella syften, som till exempel Saudiarabien och Israel.
Krisen fördjupas av att den utspelas mot bakgrund av det republikanska partiets primärvalsomgång som i veckan dragit igång i Iowa. Med undantag för Ron Paul överträffar de republikanska kandidaterna varandra med martialiska uttalanden och löften om hårdare tag mot Iran om de blir valda. Alla tycks lita på att väljarnas minne är kort eller att utrikespolitiken blir en sekundär fråga i det amerikanska presidentvalet. När man ser med vilken lätthet kandidaterna pantsätter sin framtida handlingsfrihet, är det nära till hands att erinra sig Einsteins yttrande.
Det är inte lätt att förstå den iranska maktpolitikens alla irrgångar med mullornas manövrerande i Khom och med president Ahmadinejads febrila spel för att balansera och överleva, att med hot och mutor hålla den egna basen stabil nog, alla hans försök att stärka det revolutionära gardet utan att det slukar honom. Hur lätt att i detta narrspel om makten förlora sinnet för proportioner, att efterhand helt omges av de inställsamma och de som enbart ser till egna, om än kortsiktiga fördelar.
Vad vi bevittnar är upptakten till en långvarig konflikt, som när som helst kan gå beslutsfattarna ur händerna. Efterhand ökar insatserna vilket försvårar en lösning. I det inrikespolitiska spelets virvlar blir ledarna lätt som två av de tre aporna, de ser ej, de hör ej men babblar på. Vi skulle behöva en Dag Hammarskjöld och ett FN som förmår Iran att avstå från kärnvapen utan att förlora ansiktet.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.
