Ombytta roller i politiken

I mitten av 1980-talet gick den då unge moderatpolitikern Carl Bildt till angrepp mot Olof Palmes socialdemokratiska regering, som han anklagade för att vara alltför USA-vänlig. Palme svarade med att säga att Bildt kröp för Sovjet.

Inträffade verkligen den ovan beskrivna händelsen? Naturligtvis inte. På 1980-talet var något sådant otänkbart. Men i dag är det mesta möjligt.

För en tid sedan kritiserade socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlin regeringen för undfallenhet mot Ryssland i fråga om Kosovo. Utrikesminister Carl Bildt svarade:

"Jag tror att Urban är rätt mycket inspirerad av en del militanta amerikanska tongångar."

Ordväxlingen kan upplevas som surrealistisk för den som växte upp och blev politiskt medveten på 80-talet. Men den är långt ifrån någon isolerad händelse. Häromdagen sade förre justitieministern Thomas Bodström (s) att Sverige borde bojkotta invigningen av OS i Peking. Han förmanades av de moderata ministrarna Lena Adelsohn Liljeroth och Gunilla Carlsson. Däremot fick Bodström ett visst stöd från vänsterpartiet, ett parti som under nästan ett sekel arbetat för kommunismens utbredning.

Annorlunda var det 1996, då statsminister Göran Persson (s) under en resa i Kina prisande landets politiska stabilitet. Uttalandet fick till följd att folkpartiledaren Maria Leissner yrkade på ett misstroendevotum mot statsministern. Folkpartiet fick stöd av moderaterna och kristdemokraterna. Initiativet blev ingen opinionsmässig framgång. Men för ett liberalt parti bör försvaret för mänskliga rättigheter vara viktigare än kortsiktig röstmaximering.

Hur kommer det sig att rollerna numera ibland är ombytta mellan socialdemokrater och borgerliga? Delvis handlar det om att det är lättare att vara idealist när man befinner sig i opposition. I regeringsställning blir man mer av realpolitiker. Men det är inte hela förklaringen. Den borgerliga utrikespolitiken var inte särskilt aktivistisk under den förra mandatperioden heller. Statsminister Fredrik Reinfeldts pragmatiska hållning, som i vissa avseenden varit framgångsrik, har inom detta område varit olycklig.

Förvisso finns det fortfarande borgerliga politiker som inte förespråkar en alldeles avideologiserad utrikespolitik. Det mest lysande exemplet är kanske Birgitta Ohlsson (fp). Ständigt fördömer hon Zimbabwes diktator Robert Mugabe och understryker behovet av demokrati i Mellanöstern, också när det inte är politiskt korrekt.

Det vore önskvärt om hennes hållning fick ett större inflytande på regeringens politik. Men i ett klimat där röstmaximering verkar vara den starkaste ideologin är det svårt att vara optimistisk.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.