Österlens kulturmaffia håller sig himma

Österlen, suckar folk hemma i Stockholm med längtansfull, eller rent avundsjuk, röst när jag berättar om mitt sommarviste. Å, har du hus på Österlen! Vad fantastiskt!

Så långt i samtalet brukar deras blick förirra sig i fjärran och numera vet jag ungefär vad de ser: Hur Sveriges hela kulturelit, alla dessa kända skådespelare och författare och regissörer, samlas strax söder om Brösarps backar, hur de vandrar sommaren lång i vita linnekläder och dricker svalt rosévin och talar om sina böcker och pjäser och musikstycken – ja, hur de ytterligare förstärker den maffia som redan finns inom vårt kulturliv.

Skitsnack, säger jag bara.

Alla vi som bor här vet ju hur det är.

Nog skulle dessa människor kunna åstadkomma rena revolutionen om de samlades till gille eller gästabud. Men de är som Beppe Wolgers osynliga djur, de syns inte men finns ändå. Jo, de kan – till exempel – skymta på Systemet i Simrishamn eller på den strandremsa som lättjefullt sträcker sig från dasset i Vitemölla till långt upp mot Haväng.

Annars håller de sig hemma.

Det är så vi gör, vi sommarskåningar. Vi håller oss himma. Dessutom, som Richard Hobert en gång lärde mig: Det finns inget utrymme för bullshit på Österlen, det går inte att vara märkvärdig här.

Tack och lov.

För det är det som är vila och sommarfrid: Att slippa kindpussar, kallprat och kravet att ta sig själv och alla andra på överdrivet allvar, allt detta som Stockholms kulturliv är fullt av.

Själv valde jag inte min skånska backe i ivern att frottera mig med kändisar. Nej, nej. Det som hände var en större lycka: Jag fick köpa huset där min mormor tillbringade sina somrar, efter att hennes syster dött, hon som bodde där i hela sitt vuxna liv. Grinden öppnades till ett gult tanthus med rosor och äppelträd och jag steg lycklig in – och stängde grinden noga efter mig.

Nu vilar jag bakom syrenhäcken, blundar och hör långt borta i minnet hur mormor ropar att kaffet är serverat på trappan mot rosenrabatten. Där är skönast att sitta på eftermiddagen, om dagen varit varm.

Sedan tassar jag på bara fötter uppför trappan till vinden, stannar och minns exakt hur det var att vara sju år med spindelben och kroppen full av mörkrädsla på besök hos mammas moster, hon som just bjudit på stekt fläsk med löksås nere i finrummet som aldrig blev riktigt uppvärmt.

Vindsrummen har kvar sin doft, den når till femte trappsteget. Längre behöver jag inte gå för att förena det som är nu med det som var då, att sluta cirkeln av det som blev mitt liv.

Och när jag cyklar genom sädesfälten, fläckade av röda vallmor, så är det inte Ulf Lundells Öppna landskap jag tänker på. Trots att han skrev sången just här där himmel möter hav över Stenshuvud. Nej, då ser jag mormor framför mig. Hon är inte gammal och trött som de sista åren på 90-talet, nej ung och förväntansfull skyndar hon vägen fram, upp mot Södra Mellby där hon är bjuden på julkalas hos självaste läraren. Hans äldste son lär vara hemma över lovet, han som också ska bli lärare och nu går på seminariet. Snart kommer han att bjuda upp henne till den dans som blir starten på deras gemensamma liv. Men det vet hon inte ännu, hon har inte ens kommit förbi Svinaberga.

Dramatens avgående chef Staffan Valdemar Holm, han som sommartid bor i Mälarhusen, sa en gång att det finns ett fin-Österlen och ett ful-Österlen. Till hans eget – och hustrun Bente Lykke Møllers – favoritnöjen hör att köra in till Ringbaren i Hammenhög och äta pommes frites med mycket ketchup. Sedan köper de en trisslott och åker hem igen. Detta, menade Dramatenchefen, tillhör guldkornen på ful-Österlen, det som ger honom jämvikt.

Själv vilar jag i hammocken tills det är dags för sommarens oundvikliga krav på konsumtion och åtminstone tillfälliga, sociala samvaro: Att cykla iväg och köpa ny grillkol eftersom den gamla alltid är slut

Karin Thunberg är reporter och kolumnist på Svenska Dagbladet och har sommarnöje på Österlen. Nästa onsdag: Svante Löfberg