Otillräckliga satsningar

I ett rättssamhälle ska det aldrig betraktas som tur att få hjälp av polisen, det ska vara en självklarhet. Tyvärr är det inte på det viset i Sverige i dag.

Förtroendet för att polisen verkligen finns tillhands vid behov sviktar. En temo-undersökning från tidigare i vår visar att endast knappt sex av tio svenskar tror att de skulle få hjälp i tid om en nödsituation uppstår.

Det är inte utan fog många hyser sådan tveksamhet. Situationen i glesbygdskommuner, där fjärrpolis hör till vardagen, är en förklaring. Men problemet är större än så. Nyligen visade en doktorsavhandling som bygger på intervjuer med 2 000 ordningspoliser i samtliga polisdistrikt i Sverige att många i kåren är dåligt motiverade, och inte gör så mycket mer än att åka på larm. Det vill säga att de är dåliga på att ta egna initiativ till att lösa brott.

Lägg därtill att regleringsbreven för verksamheten gör det svårt för polisen att satsa på specialister på olika typer av brottslighet. Kanske är det sammantaget därför inte så konstigt att uppklarningsprocenten för anmälda brott ligger på 16 procent. Det är ett alldeles för lågt tal, även om alla inser att polisen inte kan prioritera att utreda alla anmälningar av stulna cyklar.

Regeringen i allmänhet och justitieminister Thomas Bodström (s) i synnerhet brukar framhålla vilka stora satsningar på polisen som socialdemokraterna har gjort och fortfarande gör. Visst satsas det, men trots det finns det alltså både brist på poliser på många platser i landet och brister i organisationen. Det är allvarligt eftersom vad det handlar om är den grundläggande tryggheten i samhället. Den får inte sättas ur spel.

Som alla vet är det lättare att rasera ett förtroende än att bygga upp det. Det krävs med andra ord en uppryckning av polisen och för det behövs mer av politisk handlingskraft och prioriteringsförmåga än vad regeringen hittills har kunnat uppbåda.

I torsdags, i samband med polisdagarna, sade justitieministern att han vill göra en ordentlig förändring av polisutbildningen. Utbildning på fler orter, specialistkunskaper genom en knytning till högskolan och forskning är förslagen han nämnde. Det är initiativ som pekar i rätt riktning. Fler utbildningsorter kan vara ett sätt att råda bot på problemet att få poliser att arbeta i kommuner som i dag har svårt att rekrytera. Satsningar på spetskompetensutbildning är bra för att möta avancerad brottslighet, och att polisforskning behövs och behöver förstärkas visar inte minst doktorsavhandlingen om ineffektivitet inom ordningspolisen.

Frågan är dock hur väl Boströms utspel rimmar med verkligheten? Enligt Rikspolisstyrelsens budgetunderlag ter sig neddragningar troligare än nysatsningar.

Frågan är också om det närmande mellan polisutbildningen och högskolan som justitieministern talar om är tillräckligt för att möta behoven och polisens utmaningar.

Signalerna om vad regeringen vill att polisen ska prioritera ger fler frågor än svar.