Risk för svensk smitta

Samtliga kandidatländer till EU har nu sagt ja till medlemskap. I maj nästa får unionen 25 medlemmar.

Det är, för att tala med statsministern, stort. EU växer rejält, både till yta och folkmängd. Dessvärre ser också dess politiska problem ut att öka i omfattning.

För detta kommer inte att bli ett lättskött pastorat. Vi återvänder därför till den grundläggande och ännu obesvarade frågeställningen: Hur ska EU styras för att kunna fungera när tio nya länder ansluter? Vilka reformer måste genomföras?

Men var det inte det som de nyss höll på med i Bryssel? Alldeles riktigt. Europeiska konventet ägnade 16 månader åt att skriva en ny konstitution för EU.

Representanter för både kandidatländer och medlemsländer deltog i ett arbete som på det hela taget blev en framgång.

Vad som nu sker är att regeringarna tar över. Europeiska konventet saknade, trots en politiskt tung deltagarlista, makt och myndighet. Den nya konstitutionen är ett förslag som kan förkastas eller helt ignoreras.

Så lär knappast ske. I formell mening hade förvisso konventet ingen makt men dess politiska mandat och auktoritet var betydande.

Mycket tid och prestige investerades i det aktstycke som presenterades av konventsordföranden Valéry Giscard d'Estaing i juni. Att riva upp och stuva om i de olika avsnitten inbjuder till kalabalik och öppen konflikt.

Regeringskonferensen lär därför ta det försiktigt när den inleder sitt arbete den 4 oktober. Motsättningarna mellan länderna är större än kanske någonsin. Inte konstigt att ordförandelandet Italien vädjat om att låta konventets förslag stå ograverat.

Det lär knappast ske. Många länder har krav och synpunkter som inte hörsammades i Bryssel. De kommer att slåss för sin sak i det sista.

Frågan är när de ger upp. Italien hoppas att det sker före årsskiftet så att ett nytt Romfördrag kan presenteras. Realister är övertygade om att det irländska ordförandeskapet under nästa halvår får ansvaret att foga samman de olika viljorna. Före 1 maj måste det ske.

Men sedan börjar den verkliga rysaren: folkomröstningar. Och de kan, som Europas makthavare är smärtsamt medvetna om, gå tvärtemot vad den politiska majoriteten önskar.

Danmark, Irland, Nederländerna, Portugal och Spanien har sagt att de kommer att låta folket säga ja eller nej till den framförhandlade konstitutionstexten. Belgien, Finland, Frankrike, Italien och Tyskland överväger också att utlysa folkomröstning.

Precis som när Nicefördraget skulle lotsas igenom för ett par år sedan måste samtliga medlemsländer säga ja. Den gången framtvingade ett enda lands nej, Irlands, förseningar och politiska kriser.

Nu har risken för ett sammanbrott, antingen vid förhandlingsbordet eller också vid de europeiska vallokalerna, blivit åtskilligt större.

I EU:s regeringskanslier ser man därför med oro på resultatet från Sveriges folkomröstning om EMU. Ett upplyst och demokratiskt moget land gick emot sina politiska representanter. Lusten att trotsa etablissemanget lär inte vara mindre i övriga Europa.

Mats Wiklund