Sanningen ligger på gatan
Enligt en nyligen publicerad Demoskopundersökning känner 90 procent av svenskarna i åldern 15-20 inte till det sovjetiska fånglägersystemet Gulag. Kunskapen är också låg om andra centrala begrepp i kommunismens historia som bolsjevik, Det stora språnget och Molotov-Ribbentroppakten. Däremot har 95 procent kunskap om det nazistiska koncentrations- och utrotningslägret Auschwitz.
Resultatet borde inte ha kommit som en överraskning. Den enkät Emilie Küng och Paula Franco de Castro genomförde 1999 och 2001 i skolor i Malmö, respektive Stockholm och Uppsala, visade ett likartat resultat.
Enkäterna har varit ett stöd för dem som vill ha en statlig informationssatsning om kommunismens brott. Förslaget framfördes redan för tio år sedan när dåvarande statsministern Göran Persson (s) initierade projektet Levande historia. Persson hade då svårt att ge tillfredsställande svar på varför bara nazismens brott borde belysas. Han hävdade 1998 att det var onödigt att informera om kommunismen eftersom den är utdöende.
I ett samtal två år senare, återgivet i Erik Fichtelius bok Aldrig ensam, alltid ensam, sade Persson däremot att det hade varit bra med en informationssatsning om kommunismen. Men dessvärre fanns det ingen parlamentarisk enighet i frågan. Denna förklaring ligger närmare sanningen. En regering som är beroende av kommunister har svårt att initiera ett projekt om Gulag.
Kravet på att olika totalitära ideologier skall behandlas lika är rimligt. Samtidigt finns det skäl att varna för en övertro på informationskampanjer. I längden kan inte enstaka punktinsatser fungera som kompensation för att skolornas historieundervisning är bristfällig.
Tyvärr finns det ingen större undersökning över elevers – och lärares – kunskaper om andra viktiga händelser under 1900-talet. Hur mycket vet de om första världskriget? Utan att känna till detta krig är det svårt att förstå varför kommunismen, nazismen och fascismen kunde nå sådana framgångar.
Det är också fel att tro att antidemokratiska tänkesätt enkelt kan informeras bort. Om så vore fallet skulle knappast många av 1900-talets mest framstående intellektuella ha varit anhängare till totalitära ideologier.
Det har egentligen aldrig saknats information om kommunismens brott. När den sovjetiske författaren och dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn, som skrivit epokgörande verk om Gulaglägren, utvisades till väst på 1970-talet förvånades han över hur mycket som redan var känt. Det hade sedan 1920-talet givits ut ett stort antal böcker om Gulag: "De har översatts och distribuerats – och gått förlorade, sjunkit i tystnaden utan att ha övertygat eller väckt någon."
Under de senaste åren har det på svenska utkommit ett antal utmärkta böcker om kommunismen av författare som Anne Applebaum, Jung Chang, Bent Jensen, Klas-Göran Karlsson, Richard Pipes, Simon Sebag Montefiore och Staffan Skott. Varför har inte sådana verk gjort större avtryck i skolorna?
Det viktigaste är kanske inte att producera nytt informationsmaterial utan att diskutera varför inte fler tar till sig den kunskap som redan enkelt finns tillgänglig i bokhandeln, biblioteken och antikvariaten. Som Tomas Tranströmer en gång skrev: "Sanningen ligger på gatan./ Ingen gör den till sin."
David Andersson
