Sju politiska dvärgar

TV 4 inledde sin bevakning av valåret genom att lägga en partiledardebatt med deltagare från de sju riksdagspartierna i Kalla fakta - special på bästa sändningstid en torsdagskväll. Genom denna ambitiösa satsning visar Sveriges största kommersiella tv-kanal än en gång att de privata tv-stationerna klarar den politiska bevakningen lika bra – för att inte säga bättre – än den statliga televisionen. Vi har redan sett hur TV 4:s nyhetsprogram blivit allt innehållsrikare och kvalitetsmässigt bättre med tiden, medan Sveriges Televisions nyhets- och samhällsprogram utarmats. Fortsätter denna utveckling blir det omöjligt att motivera varför hushållen ska tvingas betala licensavgift för något som privata reklamfinansierade alternativ sköter bättre. Terrordåden i USA den 11 september och den rådande oron i världsekonomin förändrade förutsättningarna för debatten som från början var avsedd att fokusera främst på inrikespolitik. Nu användes tiden också för att debattera världsläget, säkerhetspolitik och kampen mot terrorismen, ämnen som annars inte får speciellt stor uppmärksamhet i svenska partiledardebatter. Statsminister Göran Persson uttalade stöd för USA:s rätt att försvara sig och förklarade att Sverige kommer att ge politiskt stöd till kampen mot terrorismen. De borgerliga partiledarna slöt i stort sett upp kring statsministerns linje i kampen mot terrorismen. Mest entusiastisk var folkpartiledaren Lars Leijonborg som manade till svenskt uppbrott från alliansfriheten, så att Sverige fullt ut kan delta i den internationella antiterroristallians som nu växer fram. Vänsterledaren Gudrun Schyman som är "mot terrorismen, men…", intog tillsammans med det gröna språkröret Lotta Nilsson Hedström en mer svajig och otydlig position. Vänstern och de gröna fortsätter tyvärr i gamla utrikespolitiska hjulspår och hoppas att allt löser sig genom dialog, ökat bistånd och FN-deklarationer. Naivt – mycket naivt. Inrikespolitiskt avtecknade sig en mer traditionell skiljelinje mellan de borgerliga å ena sidan och de tre rödgröna partierna i vänsterblocket å andra sidan. Den samlade vänstern försvarade det höga skattetrycket och flumskolan samt vidhöll att budgeten för nästa år håller, trots i grunden förändrade ekonomiska förutsättningar efter terrordåden. De borgerliga gick till kraftfull attack mot vänsterblockets skolpolitik och konstaterade att det stora antalet underkända elever och den utbredda mobbningen är problem som regeringen sorglöst tycks ignorera. Krav på skattesänkningar och kritik mot regeringens valgodis i budgeten ingick också i de borgerligas arsenal. Valrörelsen 2002 kan mycket väl komma att domineras av skola och skatter, något som regeringen säkert kommer göra allt för att undvika då den har mycket att förlora och inget att vinna på att dessa områden hamnar i fokus. När det gäller dagsformen för partiledarna visade debatten att Bo Lundgren och Lars Leijonborg är på väg upp från de stela medelålders männens svacka, medan Alf Svensson och Göran Persson båda ligger stabilt på en tillfredsställande nivå. Maud Olofsson har svårt att fylla sin trevliga image med politiskt innehåll, Lotta Nilsson Hedström är ett svagt kort och Gudrun Schymans intensiva luftiga ordflöde blir i längden alltmer påfrestande. Det språkrör och de sex partiledare som debatterade under torsdagskvällen har förvisso alla positiva sidor. En del av dem är kompetenta och kunniga, andra har pondus eller erfarenhet, ytterligare någon har outsiderns charm. Gemensamt för dem alla är att de är anständiga människor som försöker göra sitt bästa för Sverige. Men om det varit ett presidentval och inte ett partival svenskarna skulle rösta i om ett år hade de alla legat risigt till. För ingen av de sju lyckas kombinera ideologisk trovärdighet, gedigen kunskap och stark utstrålning till en slagkraftig helhet. De sju politiska dvärgarna får utkämpa sina duster inför en väljarkår som längtar efter politiker av en helt annan mer helgjuten kaliber. Nu röstar vi främst på partier och deras program i vårt proportionella parlamentariska valsystem. Med det perspektivet var gårdagens partiledardebatt mycket informativ. Ett splittrat, slitet och håglöst rödgrönt trepartisamarbete står mot en alltmer samspelt och pigg borgerlig fyrklöver. Förvirringen var total angående vilket regeringsalternativ vänsterblocket siktar på efter valet. Nilsson Hedström öppnade dörrar för samarbete med i princip alla partier i riksdagen, medan Schyman visade en tydlig önskan att sitta i sammma regering som socialdemokraterna. Persson verkade mest intresserad av att distansera sig från båda samarbetspartierna och var förvånansvärt tydlig i sitt avståndstagande från en (s)+(v)-regering. Ju fler gånger Göran Persson syns och hörs tillsammans med de gröna språkrören och Gudrun Schyman och därmed tydliggör splittringen i vänsterblocket, ju mer ökar chansen för ett borgerligt regimskifte. Den stora vinnaren i partiledardebatten var utan tvekan det borgerliga regeringsalternativet.