Skånska Sahlinkrossare

Reaktionerna på Svenska Dagbladets uppgift i lördags om att det socialdemokratiska Skånedistriktet med Kristianstadspolitikern Heléne Fritzon i spetsen går emot partiledningen och sin ordförande Mona Sahlin har väckt berättigad uppmärksamhet. Och, visst, det är verkligen anmärkningsvärt att Skånedistriktet intar samma hållning som vänsterpartiet i frågan om det finanspolitiska ramverket.

Fritzon vill att statsbudgeten ska hanteras så som hon själv har hanterat kommunbudgeten: Varje slant behövs, det finns ingen anledning att spara för sämre tider.

Så har Fritzon också agerat i praktiken. Under sina år vid makten i Kristianstad hade hon en högkonjunktur i ryggen. Ändå lyckades hon inte vid mer än ett tillfälle – under valåret 2006 – nå överskottsmålet. Och i opposition har hon fortsatt på samma väg: redan innan finanskrisen var på allas läppar argumenterade Fritzon för att överskottsmålet ska halveras, eftersom pengarna behövs till offentliga satsningar. Nu hävdar hon att målet måste halveras på grund av lågkonjunkturen – och sysselsättningsrelaterade satsningar.

Sahlins ställning som partiledare är redan svag. Hon tvingades inför partiledarvalet 2007 på extrabesök till Skåne för att övertyga de tveksamma skåningarna om att hon inte styr partiet mot mitten.

Och chanstagningen i oktober 2008 med att ingå ett rödgrönt samarbete med enbart miljöpartiet gick inte hem. Sahlin fick bakläxa, och tvingades efter intern revolt – där Fritzon spelade en avgörande roll – acceptera även v som framtida koalitionspartner, trots att v inte på något avgörande sätt sagt sig ha omprövat sitt avståndstagande från utgiftstak, överskottsmål och fristående centralbank.

Ordning och reda i de offentliga finanserna med fokus på låg inflation är en förutsättning för ekonomisk stabilitet.

Budgetkrisen i början på 1990-talet visade att utan kravet på ett överskottsmål i statsfinanserna på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel hade politikerna förtvivlat svårt att hålla i skattepengarna.

Utan en ekonomisk tvångströja finns det inget som hindrar ständigt nya utgiftsökningar, vilka antingen ökar skuldbördan eller leder till höjda skatter. Ökad skuldsättning innebär att räkningen skickas till våra barn och barnbarn. Statsskulden var vid årsskiftet 1 118 877 350 994 kronor, eller cirka 130 000 kronor per invånare. Den behöver inte bli större. Sverige har redan världens näst högsta skattetryck.

Inriktningen på den ekonomiska politiken under senare år, som socialdemokraterna under Göran Persson var med om att införa, har bidragit till stabil tillväxt, låg inflation och ökade reallöner. Att rasera detta vore oansvarigt.

Vänsterpartiet har alltid motsatt sig en ekonomisk tvångströja. Under Lars Ohly har v intagit ungefär samma hållning till kravet på att skrota det finanspolitiska ramverket som till kommunismen: man tror att dessa är genomförbara, men talar inte högt om att man gör det.

Det socialdemokratiska Skånedistriktet – Sahlinkritiskt i grunden – är ärligare härvidlag. All debatt om politikens förutsättningar – mål och medel – är naturligtvis välkommen. Sedan går det ifrågasätta om Skånes socialdemokrater har reflekterat kring att osäkerheten kring vilken typ av ekonomisk politik väljarna kan förvänta sig från ett rödgrönt vänsterpartisamarbete nu ökar.

Fast väljarna har i varje fall förvarnats. I god tid.