Skatternas moral och omoral

Kristdemokraterna är inte nöjda med den fastighetsskattereform de medverkat till. Det vill kd nu ta chansen att påminna om. Partiet lägger fram en omfattande rapport med etiska och moraliska resonemang kring olika skatter.

Ansatsen är god. Besked från politiker blir både ärligare och mer informativa om ställningstaganden motiveras. Grunden kan vara den som kristdemokraterna framför, en moralisk/etisk. Den kan också vara ideologisk, principiell. Men givetvis också rent praktisk. Oftast är det en kombination.

Ett rimligt liberalt perspektiv på skatter är att det finns två moraliskt överordnade regler. Den första är att inte ta ut mer skatt än nödvändigt. Så mycket som möjligt av sina egna förtjänade pengar bör människor få behålla själva. Dock kräver varje demokratiskt och utvecklat samhälle trots allt ett visst uttag av skatter. Gemensamma lagar behöver efterlevas, och rättsvårdande myndigheter kan inte gärna finansieras privat, frivilligt. Somligt kan också vara mer praktiskt att finansiera gemensamt, till exempel infrastruktur. Därutöver kan det finnas goda skäl för att även mindre bemedlade får tillgång till vård, skola och liknande. Men de som betalar allt detta har rätt att få valuta för pengarna. Den andra moraliska grundregeln i ett liberalt samhälle blir således att skatterna måste användas så effektivt som möjligt.

Etiska och moraliska värderingar är inte objektiva. Att ta ut skatt på till exempel fastigheter måste inte nödvändigtvis betraktas som oetiskt. En pragmatisk syn på skatter, med målet att de så lite som möjligt ska hindra välfärdsskapande krafter, behöver inte betraktas som omoralisk. Skatt på fastigheter har obetydlig eller ingen negativ påverkan på viljan att arbeta, till skillnad från skatter på arbete, företagande, sparande och investeringar, vilka alla kan vara nog så goda moraliska dygder. Så kristdemokraternas etik när det gäller skatter är inte okontroversiell, lika lite som partiets moralsyn inom flera andra politikområden.

Men ett förslag som bör tas fasta på, och som på inget sätt påverkar den gällande fastighetsskattereformen, är att avskaffa fastighetstaxeringen, detta plottrande med detaljuppgifter om hur villaägarnas boende ser ut invändigt. Är köksbänken av marmor eller spånskiva? Handlar man mat för frysen eller bara för ett kylskåp? Hur många toastolar nöter familjen?

Ett icke oväsentligt antal skattetjänstemän sitter sedan och räknar fram taxeringsvärdet – som ju faktiskt är rent fiktivt, till skillnad från marknadsvärdet – på basis av uppgifter om villaägarnas privata levnadsförhållanden. Med taket på 6000 kronor för den nya kommunala fastighetsavgiften är ett registrerande av köksbänkens längd och annat liknande helt överflödigt.

Utöver att ett antal tjänstemän frigörs för viktigare sysslor har också förslaget den poängen att det blir svårare för socialdemokraterna vid en eventuell valseger att återinföra den gamla sortens fastighetsskatt. Om det nu skulle föresväva partiet att erbjuda väljarna ett sådant löfte.