Skrammel i Pyongyang

I och med EU-ländernas beslut om östutvidgningen i Köpenhamn före jul sopades de sista rostiga resterna av kalla krigets järnridå bort från Europa. Men på den koreanska halvön härskar ännu kylan. Den två kilometer breda och minbeströdda demilitariserade zon som skär genom Korea längs med den 38: e breddgraden illustrerar väl vilka hinder som ligger i vägen för en återförening. Norr om gränsen, i president Kim Jong Il: s befästa konkursbo Demokratiska folkrepubliken Korea, mer känt som Nordkorea, har ledaren byggt vidare på sin far Kim Il Sungs tolkning av marxism-leninismen och på så vis fortsatt ge det politiska vansinnet en hemvist på jorden. Söder om 38: e breddgraden tar en annan värld vid. I Republiken Korea, Sydkorea eller det verkliga demokratiska Korea, finns allt som ingen kan se röken av i norr: val, välstånd och en vilja att få ett slut på den konflikt som under ett halvt decennium plågat koreanerna. Men det är inte lätt att sträcka ut en hand till Kim Jong Il i Pyongyang. Sydkoreas avgående president Kim Dae Jungs sympatiska solskenspolitik har inte satt några stora spår hos grannen i norr. Den personkult som omgärdar den ”Käre ledaren” Kim Jong Il är så absurd att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det inte vore för allt elände som vanligt folk får utstå på grund av det kommunistiska vanstyret. Människorna i Nordkorea är undernärda av matbrist, blåfrusna av energibrist och mentalt utsugna av den totalitära ideologin. Regimen i Pyongyang har bara en enda tanke i huvudet. Dess egen överlevnad. Det är en tanke som omsatt i praktisk politik betyder rustning till tänderna och utpressning gentemot omvärlden för att få sådana förnödenheter som krävs för att hanka sig vidare utmed ruinens brant. Den ”Käre ledaren” drar sig inte för att spela ett högt spel. Det är det vi bevittnar nu med turerna kring de nordkoreanska nukleära anspråken. I oktober erkände Nordkorea efter att USA konfronterat regimen med underrättelsematerial att landet i hemlighet arbetade med ett nukleärt program baserat på höganrikat uran. Åtta år tidigare hade Nordkorea lovat att avbryta kärnvapenprogrammet mot utbyte av årliga leveranser av 500000 ton brännolja och finansiering av två nya reaktorer som vid sidan av att vara effektivare inte lämnar ifrån sig restprodukter som går att göra kärnvapen av. Så mycket för det löftet alltså. I november beslutade USA, EU, Sydkorea och Japan, som via en organisation tillsammans administrerar avtalet, att dra in oljeleveranserna till Nordkorea på grund av avtalsbrottet. Det är det som nu har fått Nordkorea att trappa upp de aggressiva tongångarna mot USA, sparka ut FN:s atomenergiorgan IAEA och börja ladda kärnkraftverket i Yongbyon några mil norr om Pyongyang – den anläggning som varit förseglad sedan det nyss nämnda avtalet från 1994. Den officiella motiveringen att Nordkorea behöver all energi som står att uppbringa i den extrema vinterkylan lurar ingen. Att vanliga människor far illa är inget som brukar röra regimen i ryggen. Nej, motivet är det gamla vanliga. Att genom hot och utpressning tvinga omvärlden till eftergifter. Att Kim Jong Il gör det nu kan förklaras med att Bushadministrationen är fullt upptagen med förberedelserna för ett eventuellt krig mot Irak och att regimen i norr försöker utnyttja de antiamerikanska stämningar i Sydkorea som blottats under senare tid, bland annat på grund av att en amerikansk militärdomstol frikänt de amerikanska soldater som i ett militärfordon körde över och dödade två sydkoreanska flickor. USA har 37000 soldater på baser i Sydkorea. Till råga på allt vet alla att Nordkorea med sin miljonarmé, sitt tunga artilleri och sin oförutsägbara regim kan förgöra Sydkoreas huvudstad Seoul om det känner sig hotat. Mycket talar därför för att USA och de regionala stormakterna Japan, Kina och Ryssland tillsammans med Sydkorea kommer att använda sig av FN och rikta diplomatiskt tryck mot Pyongyang samtidigt som kraven sockras med löften om hjälp. Men det kommer att kräva eftergifter från Kim Jong Il. Förstår han inte det ligger han illa till.