Sorg och demokrati

Det har varit tunga veckor präglade av chock och sorg. Känslor av overklighet har dominerat det mesta och de flesta. Det är svårt att klä i ord. För mig har det varit en blandning av tomhet, ilska och förtvivlan.

Jag deltog i minneshögtiden över vår utrikesminister i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Det var alldeles stilla och tyst trots att 1 300 människor satt skuldra vid skuldra. Det var tung sorg som genomsyrade hela högtiden men också ett hopp där inombords.

Livet måste gå vidare fastän sorg sätter spår. Det blir inte helt det samma som förut eftersom vi ju alla har förändrats på ett eller annat sätt. Sverige och världen kan blir lite bättre om vi förmår att väl förvalta Anna Lindhs livsgärning, hennes rättvisepatos och hennes tro på politikens möjligheter. Några rader ur en dikt av Helga Henschen som lästes under minnesstunden i Blå Hallen tycker jag väl beskriver denna tro på demokratins möjligheter:

"Tala/du som ännu har läppar/ord kan bli solar/ord kan bli floder/ord kan öppna portar och bygga broar/ord kan störta tyranner/om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord/tala tala/det är vår skyldighet/mot dom som talade medan dom ännu hade läppar"

Den representativa demokratin som vi har i vårt land har förvisso sina brister men är ändå det hittills bästa och mänskligaste styrelseskicket historien känner. Direkt och indirekt väljer vi människor som skall representera oss och tillvarata våra intressen. Jag tycker det är hög tid för en seriös diskussion om demokratin och förtroendevaldas roller, möjligheter och begränsningar. I de flesta andra sammanhang är det ju inte så svårt med nyanserna.

Vi fördömer inte alla lastbilschaufförer om en av dem kör rattonykter och orsakar en olycka. Vi tycker heller inte illa om hela läkarkåren om en doktor ställer en feldiagnos. Vad är det då som gör att så många dömer ut alla som sysslar med politik, för att inte säga hela det politiska systemet – för att några har gjort fel och missbrukat förtroendet?

Inför folkomröstningen stod följande uppmaning att läsa på en valaffisch: "Ge överheten på käften. Rösta nej". Under denna text fanns sedan foton på de av våra partiledare som förespråkade ett ja till valutaunionen. Affischen signalerar att hat och hämnd är viktigare än själva valfrågan.

Jag tror inte det är så vi vill ha det.

I skenet av denna och liknande signaler blir mordet på vår utrikesminister kanske både tydligare och om möjligt ännu mer förskräckande. Det hat som en gång omgärdade Olof Palme tycks har vuxit och spritt sig och träffar blint bland alla de människor som med stort engagemang och på olika nivåer arbetar för att göra samhället bättre. Fritidspolitiker såväl som heltidspolitiker sveps med i någon sorts allmänt förakt. Själv har jag blivit spottad på för att jag är politiker. Det är en kränkning inte bara mot mig utan också mot dem som faktiskt har röstat på mig. Andra har drabbats mycket värre än så.

Åsikter ska brytas gentemot varandra och tydliggöra skillnader mellan olika ideologier. Vi måste stå upp för demokratin och synen på människan som okränkbar. Mot hat och hämnd står andra krafter mycket starkare men hittills tyvärr allt för tysta. Kanske kan mordet på Anna Lindh få dem att träda fram:

"Tala/du som ännu har läppar"/(....)/"ord kan öppna portar och bygga broar".

Ulla Wester