SSU utan socialism

Partystämning, en dansande statsminister och en Bosse Ringholm med gröna kaninöron. Ja, SSU-kongressen kunde knappast ha börjat bättre. Den bittra fejd som präglade förra kongressen, för två år sedan, verkar mer eller mindre som bortblåst. Nu ska det tas nya tag för ett socialdemokratiskt segerval 2002 och för ett förnyat socialdemokratiskt tänkande – det var SSU:arnas budskap inför kongressen i Umeå. Men av den inledande glöden verkar det inte bli mycket mer än en kinapuff. Det principprogram som kongressen antog på tisdagen innehåller drömmar, tal om "vingar" och "nyfiket barn" enligt TT. Ordet "arbetarklass" finns dock inte med. Många ville rösta ned programmet, eftersom det var så ytligt, men de fick till slut ge sig för styrelsens förslag. Ordföranden Mikael Damberg säger att "vi beskriver politiken på ett annorlunda sätt, men analysen är det viktiga, och den finns ändå". Vilken analysen är råder det dock delade meningar om. När Damberg och några andra SSU:are började tala om begreppet "egenmakt" för ett tag sedan protesterade många. Egenmakt förknippas inte sällan med borgerlig politik, det vill säga sådan som vill ge makten över vardagen åter till den enskilda individen. Tanken är att individen vet bäst själv vilka val som ska göras: på så sätt får man större frihet för människan och större effektivitet i systemet. Men riktigt så tolkar nog inte SSU:arna begreppet egenmakt. Som med principprogrammet handlar det snarare om att leka med ord och yta. SSU:s förbundssekreterare Lena Hallengren säger i Dagens Nyheter att "idag har vi det så pass okej – vi har mat för dagen – att det krävs mer för att höja livskvaliteten, och det är där egenmakten kommer in." Egenmakt är alltså bara en lyxmodul som ska hängas utanpå det välfärdsliv vi redan lever. På något annat sätt kan det inte tolkas. Men egenmakt är inte lyx. Egenmakt är och bör vara grunden för välfärdslivet. Det är friheten att göra egna val och kunna påverka sin vardag även i de enklaste konsumtions- och livsstilsfrågor som är välfärd. Inte att man betalar en viss summa i skatt eller att det finns byggnormer och folkhälsoinstitut. Argumentet för det nya principprogram som röstades igenom på tisdagen verkar för många SSU:are ha varit att politiken måste förnya sina begrepp och att man exempelvis inte kan tala om arbetarklass längre, eftersom det var aktuellt för hundra år sedan men inte nu. Det är visserligen sant att politiken inte kan fastna i gamla hjulspår, men om nu arbetarklassen inte längre finns måste man fråga sig vad man ska med en socialdemokrati till över huvud taget. De många som anser sig tillhöra arbetarklassen uppmanas härmed att söka sig en ny partitillhörighet.