Svenskheten spökar, här också

ººDet brister i respekten för våra äldre på äldreboendena, de får inte rätt information och de hanteras inte på ett tillräckligt rättssäkert sätt.

I skenet av tidigare avslöjanden om hur illa personal på äldreboenden kan bemöta äldre kan man tycka att dessa uppgifter är ett intet. I sak är de dock minst lika allvarliga.

Det är Länsstyrelsen i Skåne som i samverkan med några andra länsstyrelser har granskat ett antal äldreboenden i landet, bland annat i Bromölla kommun. Av rapporten Vem bestämmer? (2009:1) framgår att det är sällan som hänsyn tas till de äldre på det sätt som lagstiftaren har avsett. Man undrar varför.

För i sak är det självklarheter. Den som har behov av insatser från det offentliga har all rätt att både känna delaktighet och få reellt inflytande över insatserna. Just möjligheten att påverka är starkt kopplad till både faktisk och upplevd kvalitet.

En positiv vinkel i rapporten är att det – på sina håll – har skett en utveckling under senare år ifråga om hur genomförandeplanerna utformas. Tidigare var det vanligt att bara notera vilka insatser det finns behov av, nu handlar det mer om hur tjänsterna ska utföras.

Grunden för att göra denna utveckling möjlig är naturligtvis att det ges tillräcklig information till var och en om hur stort självbestämmandet är. Äldre ska inte behöva be om ursäkt för sin existens, utan från början bemötas på ett sådant sätt att det blir naturligt att ställa krav.

Här spökar svenskheten. Eller ska man kanske säga: den trista vanan av att förminska sig, av att inte "förhäva sig" eller "ställa till besvär". Denna inställning återfinns i rapporten med citat som: "Vill inte ställa till det för personalen, finner mig i rutinerna."

Länsstyrelsens rapport kan kanske ändra på denna beklagliga inställning. Personalen är till för de äldre, inte tvärtom.