Tappar svetsaren mark i facket?

Men så fick hon åka på facklig grundkurs och där föreläste en lokal S-politiker, med värvarblocket i högst hugg. Helena – som själv sympatiserar med Moderaterna – ställde kritiska frågor, men det skulle hon inte ha gjort. Veckan efter blev hon uppringd av fackets ordförande som uppmanade Helena att gå hem och fundera på sina värderingar.

”Delar man inte våra värderingar kan man inte vara arbetsplatsombud, jag förstår inte ens varför man skulle vilja ha ett sådant uppdrag då”, kommenterade politikern som föreläst.

En vänstervän anklagade mig nyligen för att ”hata” fackförningar. Men nej, jag varken hatar eller ogillar fackförbund. Att förhandla om sina villkor på jobbet är naturligt, oavsett om man gör det på egen hand eller låter någon föra ens talan. Inget konstigt med det.

Däremot vänder jag mig emot när facket av bångstyrigt ideologiska skäl tar ställning i sakfrågor på ett sätt som missgynnar medlemmarna. När Kommunal ensidigt motsätter sig reformer som ger medlemmarna alternativ på arbetsmarknaden till exempel. Eller när LO vill stoppa företag att ta in dataspecialister från Indien – något som i längden skyddar jobben.

I våras arrangerade LO en stor konferens när man för första gången lade fram ett eget valmanifest. Talare var bland annat Stefan Löfven, som fick händer att klappas i applådåskor. Det rådde inga tvivel om vilket parti delegaterna hejade på. Svetsaren ska bli statsminister. Heja heja.

Men S håller på att tappa greppet. När Annelie Nordström från Kommunal häromdagen berättade i Dagens Nyheter att ”det är dags att sluta gosa med S” och att hon dessutom hoppades att Fi skulle komma in i riksdagen, då var det som att introducera glass för första gången till ett barn. Mmmm. ”Ha mer”. Flocken är på väg att splittras.

Mer komplicerat blir det med Sverigedemokraterna, som är ett mycket poppis parti bland LO-medlemmarna. Nästan hälften av LO-förbund har förbjudit SD-aktiva att ta plats på styrelsestolar i det sossevänliga facket, men bland dem som inte dricker mineralvatten och går på möten utan bara sliter på golvet, finns många SD-väljare. Många är de arbetare som känner sig hotade av arbetskraftsinvandring och ökat mottagande av flyktingar. ”Ska de komma och ta jobben nu?” muttras det på industrierna. Fler från gå från fabrikerna och ”blattarna” får skulden. Obehagliga tongångar som inte alltid harmonierar med S.

Socialdemokraterna har sin storhetstid bakom sig. I valet 1940 fick man 53,8 procent. Nu får man cirka 30 procent i opinionsmätningarna. Stefan Löfven har inte blivit den magnet partiet hoppats på. Arbetarna är splittrade och LO:s desperata tilltag att få alla in i S-gemenskapen igen med sekteristiska valkonvent och uteslutning av moderater tyder på hur spänd situationen är.

Det blir en intressant valrörelse.