Tillsammans under fanorna

En gång i tiden var första maj-demonstrationerna en plattform för de maktlösa. Arbetarrörelsen förde fram krav på demokrati, fred och drägliga arbetsvillkor. Det var en dag för kamp och röda fanor. Hur annorlunda är det inte i dag? Nu för tiden betraktas det i det närmaste som en självklarhet inom arbetarrörelsen att socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten och att LO ska vara med och påverka regeringens politik. Första maj har blivit en helgdag till för att hylla och fira arbetarrörelsens framgångar. Talarstolarna äntras av ministrar och fackpampar. I de allt glesare demonstrationstågen går ombudsmän och heltidspolitiker och anstränger sig för att se folkliga ut. Trots det har första maj inte spelat ut sin roll. Speciellt under valår är dagen intressant. Under 1990-talets krisår gnisslade det betänkligt i samarbetsmaskineriet mellan socialdemokraterna och LO, något som vänsterpartiet gjorde sitt bästa för att utnyttja genom att börja låta som socialdemokraterna hade gjort förr om åren. Men nu är det mest glada miner igen. Inför årets första maj-firande hittade regeringen plötsligt några extra miljarder för att höja a-kassan och för att riktigt understryka samsynen flyttades scenen för det första maj-tal som brukar hållas på Norra Bantorget i Stockholm en bit bort, till LO-borgen. Tillsammans var årets första maj-paroll. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin prisade under sitt tal i Göteborg det fackligt-politiska samarbetet, medan vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman ägnade sitt tal i Södertälje åt den besvärande frågan om partiet vill införa statssocialism eller inte. Allt verkar kort sagt gå socialdemokraternas väg. De socialdemokratiska ministrarnas första maj-tal präglades så klart av höstens val. Inget krut sparades på att svartmåla den borgerliga oppositionens politik. Ett hemskt systemskifte väntar om det blir regeringsskifte, enligt socialdemokraterna. Vanan att regera har gjort socialdemokraterna duktiga på konststycket att gå i opposition mot sig själva. Följaktligen kunde Göran Persson, Bosse Ringholm, Lars Engqvist, Mona Sahlin och de övriga statsråden ägna sig åt att uttrycka oro för brister i välfärden utan att sätta bristerna i samband med fel i regeringens politik. Göran Persson såg de höga antalet sjukskrivningar och förtidspensioner som nästa mandatperiods stora fråga och lovade att pressa tillbaka dem, men så mycket till nytänkande om hur det ska gå till kom inte statsministern med. Han nöjde sig med att konstatera att regeringen ju har lyckats med målsättningen att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten. Det må gå hem under de röda fanorna, men om det är det bästa regeringen har att komma med i valrörelsen finns det nog trots allt anledning för socialdemokraterna att se valrörelsen an med lite mindre tillförsikt, stödet från LO:s valarbetare och miljoner till trots.