Tyst i klassen

S ex i varje klass. Så många elever struntar majoriteten och Socialdemokraterna i Kristianstad i.

I praktiken.

Om man är realistisk.

Det är nämligen den mängd själar man enligt kommunens nya skolplan är beredd att offra på det heliga samarbetsaltaret.

Ambitionen är 80-procentig.

Skolpolitikerna med Fredrik Axelsson (M) i spetsen gör halt och avsteg från Alliansregeringens tydliga skolpolitik: Ingen ska lämnas efter.

Som läsarna har förstått tycker jag inte att kommunpolitiker ska anta planer som strider mot lagen, eller ens mot lagens intention.

Jag har till och med svårt att förstå hur politikerna kan göra det, trots att de verkar i en tradition av luddighet. Det kommunala självstyret innebär inte att kommunerna får göra som de vill med vad som helst. Självstyret är i stort sett begränsat till hur. Om riksdagen beslutar att sophanteringen måste erbjuda möjligheter till återvinning får inte kommunen bygga ut tippen. Om elevernas rättigheter ska sättas i fokus med nationella krav på att alla elever ska nå målen, ska naturligtvis inte kommunpolitikerna sätta målen lägre.

Ändå gör man det.

Jag är upprörd.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är säkert också upprörd. Fast han vill – av politiska skäl, misstänker jag – inte uttala sig på ett sätt som sätter kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (FP) i dålig dager.

På min fråga om hur utbildningsministern ser på att kommuner sätter upp egna, lägre mål, och hur detta påverkar regeringens möjlighet att genomföra den reformering av skolan som inleddes 2006, låter han sin pressekreterare Eva-Marie Byberg svara:

”I skollagen står att alla elever har rätt till särskilt stöd för att kunna nå kunskapsmålen. Det måste alla kommuner uppfylla.”

Visst, jag kan ha fel i min misstanke. Bybergs svar är ju i sin karghet och fokusering ett klart besked om att frågan om lägre mål inte ens ska diskuteras. Det bara är så.

Skolinspektionens Carina Larsson är mer mångordig:

”Skollagen ställer höga krav på skolan: varje elev ska ges förutsättningar att nå så långt som möjligt i sitt lärande. Skolan ansvarar för att varje elev når de kunskapskrav som minst ska uppnås och särskilt stöd ska ges till de elever som har svårt att nå målen.

Det finns inget som hindrar att en kommun har ett lokalt planeringsinstrument och där sätter egna mål för att försäkra sig om hög kvalitet i verksamheten. Men dessa mål måste vara förenliga med skollagen och övriga författningar. Att ha låga förväntningar på eleverna är inte förenligt med lagstiftarens intentioner.

En kommun som sätter mål om att en viss andel av eleverna inte behöver nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås riskerar att styra skolverksamheten bort från de höga krav som skollagen ställer.”

Glasklart.

Min fråga till Skolinspektionen blir: När är det dags att granska Kristianstad.

Min fråga (7/1) till barn- och utbildningsnämnden upprepas: När ska ni riva upp den skolplan ni precis har antagit.

En annan angelägen fråga är: Vem styr Kristianstad.

Formellt finns det naturligtvis ingen tvekan. Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna och Åhuspartiet bildar tillsammans ett majoritetsstyre. Politiskt är det svårare att se hur styret skiljer sig från ett där Socialdemokraterna hade tagit plats. Det tycks nämligen finnas en ängslan att ta strid. Hellre breda överenskommelser än ideologisk fajt.

Veckans tillkännagivande av att Jan Pålsson börjar som ny kommundirektör den 1 maj är en påminnelse om detta. Heléne Fritzon (S) har bestämt hur hans mandat ser ut; han får inte vara chefernas chef, trots att det var majoritetens linje. Hon vill alltid låta politiken gå före och önskar därför inte en ordning med mindre detaljstyrning.

Och i skolan. ”Göran Perssons skola var en katastrof för arbetarrörelsens egna barn”, sa utbildningsministern i partiledardebatten i veckan. Han har förtjänstfullt verkat för en förändring.

Majoriteten i Kristianstad prioriterar hellre goda relationer med Socialdemokraterna.