Tystnaden bruten

Den militära underrättelsetjänsten IB (Informationsbyrån) har knappast varit salig i åminnelse för socialdemokraterna utan snarast en varböld som värkt och besvärat den nuvarande partiledningen. Detta till följd av den påstådda kopplingen mellan partiet och militären i snokandet efter kommunister och andra extremister på både vänster- och högerkanten under kalla krigets frostiga perioder från 1950-talet och de två följande decennierna. IB:s existens avslöjades 1973 av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, ett tilltag som renderade dem åtal och fällande dom för spioneri. I backspegeln – ett övergrepp på yttrande- och tryckfriheten av sällan skådat slag. Under valrörelsen dök affären ånyo upp. Statsminister Göran Persson, som själv var någonstans i puberteten när IB:s verksamhet gick för högtryck, tröttnade på att svara på alla närgångna frågor om sådant han inte kunde känna till, beordrade en av trotjänarna på partihögkvarteret, Enn Kokk, att borra djupare i historien för att en gång för alla få den ur världen. Hans rapport bygger på arkivmaterial och intervjuer med de närmast inblandade, bland annat med IB-chefen Birger Elmér, bekännande socialdemokrat, strax innan denne avled 1999. Resultatet publiceras i dag, tisdag, som ett slags vitbok över socialdemokraternas samröre med försvarets underrättelse- och säkerhetstjänst. På alla väsentliga punkter bekräftar Kokk uppgifterna om intim korsbefruktning mellan militären och ledande företrädare för socialdemokraterna. IB fick klartecken att bygga upp ett nätverk av enskilda personer i partiet och fackföreningsrörelsen som uppgiftslämnare i det övergripande arbetet med att kartlägga den svenska vänstern i Sverige. Även LO-ledningen gav sitt tillstånd. Dessa beslut fattades aldrig formellt utan lämnades diskret under bordet. Rapportörerna på olika arbetsplatser runt om i landet var emellertid både effektiva och flitiga. Som mest fanns 5000 personer i IB:s register, många av dem utpekade av sina arbetskamrater som medlemmar eller sympatisörer till "tokvänstern". Trots att åsiktsregistrering förbjöds i lag 1969 och IB:s inrikesverksamhet året efter övertogs av Säpo, fortsatte angiveriet inom arbetarrörelsen fram till 1978. Det är viktigt att bedöma den här affären utifrån de förhållanden som då rådde. Kommunistskräcken var legio och ett invasionshot från Sovjetunionen upplevdes som både konkret och konstant. Det svenska kommunistpartiet var i Moskvas sold, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Den andra supermakten, USA, tryckte på om att amerikanskt krigsmateriel av den mer avancerade sorten, som importerats till Sverige, under inga omständigheter fick komma i olämpliga personers eller än värre i ryssarnas händer. I en sådan uppskruvad atmosfär uppfattades i försvarskretsar kommunister och annat vänsterfolk som potentiella eller verkliga säkerhetsrisker. Genom övervakningen fick socialdemokraterna och LO å sin sida värdefull information om vad "Stalins drängar" höll på med ute på fältet. Dessa tillbedjare av hammaren och skäran må ha varit både nationellt och demokratiskt suspekta figurer men egenintresset ljuger som bekant aldrig, allra minst i den politiska kampen om makt och kontroll. Genom vitboken har de allra flesta korten lagts på bordet och det måste därmed nu anses definitivt klarlagt att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var djupt involverat i åsiktsregistrering. Starka profiler inom partiet och rörelsen passerar revy i Kokks rapport som väl införstådda med vad som pågick, alltifrån oldboys som Tage Erlander, Torsten Nilsson, Arne Geijer och Olof Palme, till yngre företrädare som Ingvar Carlsson, Anders Thunborg och Pierre Schori. Även borgerliga partiledare hölls informerade. Därför att partiet uppfattade sig som statsbärande var det lätt att falla för frestelsen att blanda ihop statens intressen med de egna. IB-affären visar hur även den till synes mest stabila demokrati kan framstå som bräcklig och ljusskygg när den sätts under stark, inre och yttre press. Den ideologiska villrådighet som kännetecknar dagens socialdemokrati är en följdsjukdom av kalla krigets kramper och mentala blockeringar. När Östeuropas folk sent omsider tog makten i egna händer och rev den förhatliga Berlinmuren, raserades socialdemokraternas världsbild och med den också självbilden. Först nu under ett yngre ledarskap som Göran Perssons släpper spärrarna och partiet förmår ta bladet från munnen och bryta tystnaden.